Maskeradbref.
Bästa Tant!
aJag vill också ha litet med af maskeradnöjet! —
Bästa tant, hvad skall jag säga om maskeraden,
det ni nu ej redan Jäst förut? Det var minsann
ej lätt att i den förfärliga trängseln få se eller
höra någonting, värdt att omtalas. Klagomålen öfver-
röstade infallen och detlätta skämtet, och de skarpa
knuffningarna skiljde snart en stackars observator
från den figur, som han ville följa med uppmärk-
samhet. Att det emellertid vankades både infall,
skarpa repliker och en och annan mystifikation,
är helt naturligt. — Och efteråt :char man ur spill-
rorna af de svikna förhoppningarna om maskerad-
nöjet börjat framleta det man hört eller sett af
det roliga och pikanta slaget, — se här den lilla
skörd jag gjort.
Bland karaktersmaskerna observerades en syd-
statsman., klädd i lätt sommardrägt och förande
en dame vid armen. Det varen reslig figur, xsmärt
och lång, hade just ej mycket att säga hvarken
ät sin dame eller åt-andra, men tog sig emellanåt
en pris snus och såg för resten trankil ut. Bakom
masken framstucko mörka polisonger, och antin-
gen det nu var dessa eller någonting annat som
väckte misstankar, alltnog det började hviskas bland
de omkringstående: edet der är prins August,. —
Detta var naturligtvis mycket intressant att veta och
sydstatsmannens alla rörelser följdes med spänd upp-
märksamhet af dem, som hade genomskådat maskens
hemlighet. Han vandrade opp till Buffeten i barn-
teatern och gick fram till disken: cgif mig en half
butelj. porter, sade han med graflik stämma. De
åtföljande personerna stodo nyfikna och sågo på.
Sydstatsmannen fick sin porter och höjde glaset,
amorjens gubbar! — utropade han med ett skratt
och aftog masken — och då var det en helt vanlig
menniska. a
En rospigg med sin gumma, var mycket språk-
sam och treflig. Han fick syn på en mexikanare,
den han ville gifva sig i samtal med. Hvad ?eter
an? Hvarifrån hä hen tocken hen cäfrågade rospig-
gen. Mexikanaren, som var utlänning och ej kunds
ett ord svenska, såg förvånad på den bjulbente ros-
piggen, men kunde ej ge något svar. — Os hoss
svarar hen öfligt, hom hen vill eta folk — till-
rättavisade rospiggen förargad. Mexikanaren tog
dock saken kallt och vände rospiggen ryggen — an
he fälle hen tocken der hutlänning från hEngland
hoch hAmerika — yttrade,rospiggen upplysnings-
vis till sin omgifning och sökte inleda samtal med
en annan. .
En liflig och gladlynt Pierrot kom, med eller
utan afsigt, att stanna invid 5 eller 6 unge män i
civila kläder. En af dessa, som ej var så alldeles
klar i hufvudet och derför naturligtvis ville göra sig
hörd och bemärkt, började föra nojs med hr Pierrot,
klandrande hans drägt på ett mera närgånget än
skämtsamt sätt. Pierrot sökte i det längsta att
hålla god min, men slutligen brast hans tålamod.
Tag af er hatten, herrel sade han. Den andre
tryckte i stället sin hatt så mycket fastare på huf-
vudet. aTag-ni af er hatten, sade, Pierrot med en
oefterhärmlig ton, cinte skall den bära hatt som ej
har något hufvud,. — Hvad pratar ni för hufvud-
lösa saker, har jag inte hufvud svarade den andre
SU NNEEEKENI SSU SNOSSIEEARINSRN Ra