Maskeradbref. Bästa Tant! aJag vill också ha litet med af maskeradnöjet! — Bästa tant, hvad skall jag säga om maskeraden, det ni nu ej redan Jäst förut? Det var minsann ej lätt att i den förfärliga trängseln få se eller höra någonting, värdt att omtalas. Klagomålen öfverröstade infallen och detlätta skämtet, och de skarpa knuffningarna skiljde snart en stackars observator från den figur, som han ville följa med uppmärksamhet. Att det emellertid vankades både infall, skarpa repliker och en och annan mystifikation, är helt naturligt. — Och efteråt :char man ur spillrorna af de svikna förhoppningarna om maskeradnöjet börjat framleta det man hört eller sett af det roliga och pikanta slaget, — se här den lilla skörd jag gjort. Bland karaktersmaskerna observerades en sydstatsman., klädd i lätt sommardrägt och förande en dame vid armen. Det varen reslig figur, xsmärt och lång, hade just ej mycket att säga hvarken ät sin dame eller åt-andra, men tog sig emellanåt en pris snus och såg för resten trankil ut. Bakom masken framstucko mörka polisonger, och antingen det nu var dessa eller någonting annat som väckte misstankar, alltnog det började hviskas bland de omkringstående: edet der är prins August,. — Detta var naturligtvis mycket intressant att veta och sydstatsmannens alla rörelser följdes med spänd uppmärksamhet af dem, som hade genomskådat maskens hemlighet. Han vandrade opp till Buffeten i barnteatern och gick fram till disken: cgif mig en half butelj. porter, sade han med graflik stämma. De åtföljande personerna stodo nyfikna och sågo på. Sydstatsmannen fick sin porter och höjde glaset, amorjens gubbar! — utropade han med ett skratt och aftog masken — och då var det en helt vanlig menniska. a En rospigg med sin gumma, var mycket språksam och treflig. Han fick syn på en mexikanare, den han ville gifva sig i samtal med. Hvad ?eter an? Hvarifrån hä hen tocken hen cäfrågade rospiggen. Mexikanaren, som var utlänning och ej kunds ett ord svenska, såg förvånad på den bjulbente rospiggen, men kunde ej ge något svar. — Os hoss svarar hen öfligt, hom hen vill eta folk — tillrättavisade rospiggen förargad. Mexikanaren tog dock saken kallt och vände rospiggen ryggen — an he fälle hen tocken der hutlänning från hEngland hoch hAmerika — yttrade,rospiggen upplysningsvis till sin omgifning och sökte inleda samtal med en annan. . En liflig och gladlynt Pierrot kom, med eller utan afsigt, att stanna invid 5 eller 6 unge män i civila kläder. En af dessa, som ej var så alldeles klar i hufvudet och derför naturligtvis ville göra sig hörd och bemärkt, började föra nojs med hr Pierrot, klandrande hans drägt på ett mera närgånget än skämtsamt sätt. Pierrot sökte i det längsta att hålla god min, men slutligen brast hans tålamod. Tag af er hatten, herrel sade han. Den andre tryckte i stället sin hatt så mycket fastare på hufvudet. aTag-ni af er hatten, sade, Pierrot med en oefterhärmlig ton, cinte skall den bära hatt som ej har något hufvud,. — Hvad pratar ni för hufvudlösa saker, har jag inte hufvud svarade den andre SU NNEEEKENI SSU SNOSSIEEARINSRN Ra