Ett äfventyr på Operamaskeraden,
Upptecknadt af Sally.
(Slut från föreg. J.)
— Nå väl; mitt barn; gör icke denna kärlek;
säkerligen den första ni erfarit, till ert enda
lefnadsmål. Mannens, och isynnerhet en löjt-
nants ungdom är beströdd med dessa episoder;
af hvilka den sista alltid kommer honom att
glömma de andra;..
— Men detta är förräderi! — afbröt herr v.
E.; — domino; du är icke lojal!
— Låt mig tala ut, — svarade jag och qvar-
höll den unga flickan, som han vilie föra med
sig bort. — Jag tror att du älskar i den stund
du säger det, men du byter så ofta om af-
gud, : . . och hvad du nu verkligen tänker, när
dn talar med detta hulda barn, det samma har
da sagt till andra; kanske utan att tänka det...
— Det är falskt! — ropade han; — hör
henne icke; Selma!
Jag kände mig frestad att taga honom afsi-
des, aflyfta masquen och fråga honom:
— Hvilkendera af oss har glömt det förflutna;
ni eller jag?
Men jag återhölls af fruktan att han skulle
tyda detta såsom ett försök till närmande å
min sida; och dessutom var mia hämnd ännu
icke fullkomlig: Jag fattade! derför den lilla
dominons hand; och som jag icke ville krossa
hennes unga hjerta; återtog jag:
— Tag icke mina ord allvarsamware än de
förtjena; Jag vill visst icke uppmana er att
bryta med Hugo; ty jag är öfvertygad att ni
eger hans tillgifvenhet; Men om ni vill bibe-