Ett äfventyr på Operamaskeraden, Upptecknadt af Sally. (Slut från föreg. J.) — Nå väl; mitt barn; gör icke denna kärlek; säkerligen den första ni erfarit, till ert enda lefnadsmål. Mannens, och isynnerhet en löjtnants ungdom är beströdd med dessa episoder; af hvilka den sista alltid kommer honom att glömma de andra;.. — Men detta är förräderi! — afbröt herr v. E.; — domino; du är icke lojal! — Låt mig tala ut, — svarade jag och qvarhöll den unga flickan, som han vilie föra med sig bort. — Jag tror att du älskar i den stund du säger det, men du byter så ofta om afgud, : . . och hvad du nu verkligen tänker, när dn talar med detta hulda barn, det samma har da sagt till andra; kanske utan att tänka det... — Det är falskt! — ropade han; — hör henne icke; Selma! Jag kände mig frestad att taga honom afsides, aflyfta masquen och fråga honom: — Hvilkendera af oss har glömt det förflutna; ni eller jag? Men jag återhölls af fruktan att han skulle tyda detta såsom ett försök till närmande å min sida; och dessutom var mia hämnd ännu icke fullkomlig: Jag fattade! derför den lilla dominons hand; och som jag icke ville krossa hennes unga hjerta; återtog jag: — Tag icke mina ord allvarsamware än de förtjena; Jag vill visst icke uppmana er att bryta med Hugo; ty jag är öfvertygad att ni eger hans tillgifvenhet; Men om ni vill bibe