Alla tecken tydde på att det skulle bli ett
förfärligt oväder under återstoden af natten.
Så hände det likväl icke: Regnet upphörde,
men vinden fortfor att blåsa mycket häftigt;
och molnen; hvilka framdrefvos från sjösidan
— liknande en väldig flotta; som seglade ge-
nom luften till fjerran trakter — stego allt
högre i rymden, till följd hvaraf mörkret inun-
der dem till en viss grad skingrades:
Månen syntes icke till; men ett visst sken
fanns ännu qvar vid den del af horizonten,
der han försvunnit: Boskapen; foglarne och de
otaliga insekter, som under dagen svärmat om-
kring i nejden, hade gått till hvila, men en
menniskas oroliga ande hade ej låtit fängsla
sig i naturens bojor; ty ett skarpt öga skulle
ha upptäckt en manlig gestalt på de åkerfält;
som lågo söder om Stamfords förstad.
Denne man gick långsamt fram och tillbaka
tätt invid en stenmur: Ibland blickade han
försigtigt öfver den grind som skiljde honom
från en angränsande betesmark. Men genast
återtog han sin promenad; genom alla sina rö-
relser ådagaläggande att han var mycket rädd
för att bli sedd: Nattens tystnad afbröts plöts-
ligen af ett temligen starkt ljud: Klockan i
S:t Martin slog tu.
Den ensamme mannen spratt till, stannade
och lyssnade, under det att den ena tornkloc-
kan efter den andra upprepade de två slagen.
Lyssnaren ihågkom att, ehuru han befann sig
allena; och efter allt utseende helt och hållet
Hard från det öfriga menniskoslägtet; han dock
var omgifven af tusen som sofvo:
Kuappt hade det sista klockslaget förklingat;