Alla tecken tydde på att det skulle bli ett förfärligt oväder under återstoden af natten. Så hände det likväl icke: Regnet upphörde, men vinden fortfor att blåsa mycket häftigt; och molnen; hvilka framdrefvos från sjösidan — liknande en väldig flotta; som seglade genom luften till fjerran trakter — stego allt högre i rymden, till följd hvaraf mörkret inunder dem till en viss grad skingrades: Månen syntes icke till; men ett visst sken fanns ännu qvar vid den del af horizonten, der han försvunnit: Boskapen; foglarne och de otaliga insekter, som under dagen svärmat omkring i nejden, hade gått till hvila, men en menniskas oroliga ande hade ej låtit fängsla sig i naturens bojor; ty ett skarpt öga skulle ha upptäckt en manlig gestalt på de åkerfält; som lågo söder om Stamfords förstad. Denne man gick långsamt fram och tillbaka tätt invid en stenmur: Ibland blickade han försigtigt öfver den grind som skiljde honom från en angränsande betesmark. Men genast återtog han sin promenad; genom alla sina rörelser ådagaläggande att han var mycket rädd för att bli sedd: Nattens tystnad afbröts plötsligen af ett temligen starkt ljud: Klockan i S:t Martin slog tu. Den ensamme mannen spratt till, stannade och lyssnade, under det att den ena tornklockan efter den andra upprepade de två slagen. Lyssnaren ihågkom att, ehuru han befann sig allena; och efter allt utseende helt och hållet Hard från det öfriga menniskoslägtet; han dock var omgifven af tusen som sofvo: Kuappt hade det sista klockslaget förklingat;