SRA RANN —19z21z-OQårå1zÖÖ0076G6eeNNNN1NDN-NRNN
Bref från landsorten.
Sigtuna den 31 December 1866.
I den stund då sextiosexan sjunger på sista
versen, skrifver jag sista brefvet till er för i år.
Här går allt sin gilla gång: ondt om nyheter och
ondt om penningar.
Kolden är stark, men isen är svag.
— Smöret är dyrt så fruarna få slag!
Ämnet är tarfligt och versen är torftig. Min poe-
tiska ådra har alldeles utsinat med det gamla
året. Skada!
Men apropå svag is, så kan jag berätta en ny-
het, som duger. Ni vet attherrar stadsfiskaler lik-
som andra hyggliga menniskor understundom taga
sig vatten öfver hufvudet. Så hände också med
vår treflige stadsfiskal och det på sjelfva julafton.
Han begaf sig nemligen ut att åka skridskor på
Roxen för att besöka någon bekant i grannskapet.
Bortfärden på middagen gick lyckligt — men hem-
färden i skymningen icke så. Kommen ungefär
midt på sjön, brast isen under honom så att han
sjönk ned i djupet. Lyckligtvis kom han åter upp
och efter flera fruktlösa försök att hjelpa sig sjelf,
hade han nog själsnärvaro och styrka att hålla sig
fast i iskanten tills några handfasta karlar hunno
ankomma till stället, hvilka beredvilligt bjelpte ho-
nom upp på det hala. Åfven en gosse åkte på
samma dag och på samma sjö ned sig, men blef
äfven genom tillkommen hjelp räddad. EK.