Aftonbladet berättar, och vi hafva äfven från
andra håll hört omtalas, att regeringen lärer
hafva för afsigt att nämna biskop Sundberg
till talman i andra kammaren.
Detta rykte har väckt ett obehagligt upp-
seende.
Folket har ådagalagt en så stark obenägen-
het mot presterskapets deltagande i statsären-
derna, att man bland 183 till andra kammea-
ren valda riksdagsmän icke finner mer än 4
(säger fyra) prester, såvida icke några af skol-
männen tillfälligtvis derjemte äro vigda till
prestembetet.
Detta förhållande är en så tydlig fingervis-
ning åt regeringen, att den icke borde kunna
missförstås.
Biskop Sundberg har, alltsedan han började
låta tala om sig, gjort sig känd som en af de
segaste motståndarne till den nyare tidens
åsigter, till trosfrihet, till jemnlikhet i rättig-
heter. Han bar tillhört och tillhör ännu det
lundensiska triumvirat, hvilket sätter staten gent-
emot och öfver personligheten. Vid den riks-
dag, då den nu gällende riksdagsordningen an-
togs af koustitutionsuiskottet att hvila till den
påföljande riksdagen, var han en bland de 6
presterliga ledamöter af nämnde utskott, hvilka
afgåfvo en skarp reservation mot regeringens
förslag.
Vid förra riksdagen, då representationsför-
slaget kom till afgörande, satte sig biskop Sund-
berg icke mot dess antagande, men hela hans
uppträdande vid den riksdagen bar vitne om,
att han för öfrigt icke frångått sina förra
åsigter.
Om, vid sådant förhållande, regeriugen ändock
utnämnde biskop Sundberg till talman, skulle
detta icke kunna leda till någon annan slutsats
än att regeringen hyllar samma isigter som
biskop Snndberg, eliter åtminstone har en stark
lutning åt desamma.
Men en sådan slutsats är icke egnad att
stärka regeringen. Och regeringen behöfver
dock väl understöd, ty hon har många mot-
ståndare.
Man kan föreställa sig att regeringen genom
utmärkelsen åt biskop Sundberg vill söka för-
Ssoning med presterskapet för sin djerfhet att
föreslå upphörande af dess privilegierade repre-
sentationsrätt. Men folket älskar icke en rege-
ring som tigger om försoning för att den hand-
lat rätt. Det bör icke kunna vara okändt för
regeringen, att folket tvärtom vill hafva prester-
skapets makt och inflytande ännu mera in-
skränkta och att det skulle älska en regering,
som visade nog kraft att till fullo genomföra,
åtminstone hvad presterskapets ställning till
staten beträffar, den reformation, som en ensam