PUUBVGRVAVIAIVA MI Några episoder vid Korvetten Orädds strandning. (Efter några af de skeppsbrutnes muntliga berättelser upptecknade af M—Tr.) Glade att få vända stäfven mot det efterlängtade hemmet lemnade : vi; kl; 7 om morgonen den 3 december; hamnen vid Havre: En liten förtretlighet, som den skrockfulle skulle kallat ckäringmöte och ansett som ett elakt förebud, mötte oss redan vid utloppet ur hamnen; I den smala rännan ströko vi nemligen bord om bord med en ingående fransk korvett, hvars ena styrbordsdävert fastnade i vårt babordstackel och afbröts: Vi hade om bord en engelsk lots; som följt oss sedan vår ankomst till England och under hela resan hit visat sig fullkomligt vuxen sitt kall, hvarföre vi äfven fullt förlitade oss på hans skicklighet. Allt om bord var som vanligt i den förträffligaste ordning och manskapet i en glad sinnesstämning, visande hvarandra de små grannlåtssaker hvar och en från Frankrike medförde till gåfvor åt de hemmavarande; Vi styrde mot nord-nordost, för att sedan Dungeness fyr å engelska kusten blifvit synlig; ändra kursen mot ost för passagen genom kanalen. Det blåste en stark sydvest; och enligt loggningen gjorde korvetten 8 till 9 12 knops fart; men sannolikt hade vår lots icke tagit tidvattnet med i beräkningen, ty om några timmar visade det sig att vi i verkligheten voro betydligt före denna beräkning: Mot kl. half 6 e. m. hade brisen stigit till storm och det blef nödigt att intaga ett par ref. Redan ett par gånger tyckte sig flere af oss vid skeppets sänkning mellan sjöarne förmärka några besynnerliga ehuru svaga stötar; liksom om skeppets köl hade vidrört botten; men öfvertygade att vi ännu voro på djupt vatten, antogo vi det vara de liknande stötarne af brottsjöarne. Men kort derefter upptäckte utkiken och det till väders med refningen sysselsatta manskapet en fyr för ut; något om babord: Vid rapporten härom blef lotsen förvirrad och föll af ett par streck mot ost. Fyren pejlades, men i nästa ögonblick kändes en starkare stöt, om hvars verkliga orsak vi nu ej mer kunde misstaga oss; skeppet lyfte sig ånyo på vågen, sänkte sig åter och törnade så med ett förfärligt brak mot banken, hvarefter det stod stilla: En allmän förvirring uppstod och i ett ögonblick voro alle man på däck. Det är vid sådana tillfällen som allas räddning beror; näst Gud; af befälets lugn och rådighet. Seconden, kapten Lind af Hageby; — en man, som redan förut mången gång i flere skepnader skådat döden i ögonen, — stod redan på kommandopallen och utdelade sina befallningar med ett lugn, som meddelade sig åt hela besättningen: — Räck toppsegels-gigtåg! — Giga toppsegel: — Fyr vid kanonernal — Tänd raketer och blänkfyrar! — Klara båtarnels — ljödo med tillräckliga mellanrum de lugna kommandoorden. Emellertid var belägenheten förskräcklig. Mörkwet var inbrutet: Sjön vräkte förfärligt mot skeppet, som nu ej mer kunde vaka för vågorma. Förstäfven stod djupt nedtryckt i banken, men akterskeppet krängde våldsamt för störtsjöarnes I omkring 7 minuter låg korvetten så på sidan; att vi befarade hennes kantring. cKapa fockmasten! — hördes från secondens ropare. — Nu härjade bilorna på mast, stag; vanter och barduner; fockmasten gick öfver bord, och skeppet, lättadt från denna börda, reste sig åter: Barkassen och skeppsslupen; som stodo på kobryggan, klarades och nedfirades; men endast 13 man hunno gå uti dem innan de togo vatten; lösrycktes och slungades. mot banken; der de krossades i spillror. Tolf af manskapet förgingos; den trettonde räddades, som vi sedan erforo; på ett underbart sätt: Under tiden hade rodret lösryckts af sjön: Propellern hade afkopplats, och maskinen arbetade med pumparne, som höllo skeppet läns. Tvar man stod på sin post och afvaktade lugnt, om ock med inre ångest; officerarnes befallningar. och hvad mera komma skulle. Men hvad hade man väl annat att vänta än en säker död i de rasande vågorna? — Ingen visste hvar RR I FO Fa Fa Jeg