PUUBVGRVAVIAIVA MI
Några episoder vid Korvetten
Orädds strandning.
(Efter några af de skeppsbrutnes muntliga
berättelser upptecknade af M—Tr.)
Glade att få vända stäfven mot det efterläng-
tade hemmet lemnade : vi; kl; 7 om morgonen
den 3 december; hamnen vid Havre: En liten
förtretlighet, som den skrockfulle skulle kallat
ckäringmöte och ansett som ett elakt förebud,
mötte oss redan vid utloppet ur hamnen; I
den smala rännan ströko vi nemligen bord om
bord med en ingående fransk korvett, hvars ena
styrbordsdävert fastnade i vårt babordstackel och
afbröts:
Vi hade om bord en engelsk lots; som följt
oss sedan vår ankomst till England och under
hela resan hit visat sig fullkomligt vuxen sitt
kall, hvarföre vi äfven fullt förlitade oss på
hans skicklighet. Allt om bord var som van-
ligt i den förträffligaste ordning och manskapet
i en glad sinnesstämning, visande hvarandra de
små grannlåtssaker hvar och en från Frankrike
medförde till gåfvor åt de hemmavarande;
Vi styrde mot nord-nordost, för att sedan
Dungeness fyr å engelska kusten blifvit synlig;
ändra kursen mot ost för passagen genom ka-
nalen. Det blåste en stark sydvest; och enligt
loggningen gjorde korvetten 8 till 9 12 knops
fart; men sannolikt hade vår lots icke tagit tid-
vattnet med i beräkningen, ty om några timmar
visade det sig att vi i verkligheten voro betyd-
ligt före denna beräkning:
Mot kl. half 6 e. m. hade brisen stigit till
storm och det blef nödigt att intaga ett par
ref. Redan ett par gånger tyckte sig flere af
oss vid skeppets sänkning mellan sjöarne för-
märka några besynnerliga ehuru svaga stötar;
liksom om skeppets köl hade vidrört botten;
men öfvertygade att vi ännu voro på djupt vat-
ten, antogo vi det vara de liknande stötarne af
brottsjöarne. Men kort derefter upptäckte ut-
kiken och det till väders med refningen syssel-
satta manskapet en fyr för ut; något om ba-
bord: Vid rapporten härom blef lotsen förvir-
rad och föll af ett par streck mot ost. Fyren
pejlades, men i nästa ögonblick kändes en star-
kare stöt, om hvars verkliga orsak vi nu ej mer
kunde misstaga oss; skeppet lyfte sig ånyo på
vågen, sänkte sig åter och törnade så med ett
förfärligt brak mot banken, hvarefter det stod
stilla: En allmän förvirring uppstod och i ett
ögonblick voro alle man på däck. Det är vid
sådana tillfällen som allas räddning beror; näst
Gud; af befälets lugn och rådighet. Seconden,
kapten Lind af Hageby; — en man, som redan
förut mången gång i flere skepnader skådat dö-
den i ögonen, — stod redan på kommandopal-
len och utdelade sina befallningar med ett lugn,
som meddelade sig åt hela besättningen: —
Räck toppsegels-gigtåg! — Giga toppsegel: —
Fyr vid kanonernal — Tänd raketer och blänk-
fyrar! — Klara båtarnels — ljödo med tillräck-
liga mellanrum de lugna kommandoorden.
Emellertid var belägenheten förskräcklig. Mörk-
wet var inbrutet: Sjön vräkte förfärligt mot
skeppet, som nu ej mer kunde vaka för vågor-
ma. Förstäfven stod djupt nedtryckt i banken,
men akterskeppet krängde våldsamt för stört-
sjöarnes I omkring 7 minuter låg korvetten så
på sidan; att vi befarade hennes kantring.
cKapa fockmasten! — hördes från secondens
ropare. — Nu härjade bilorna på mast, stag;
vanter och barduner; fockmasten gick öfver bord,
och skeppet, lättadt från denna börda, reste sig
åter: Barkassen och skeppsslupen; som stodo
på kobryggan, klarades och nedfirades; men
endast 13 man hunno gå uti dem innan de
togo vatten; lösrycktes och slungades. mot ban-
ken; der de krossades i spillror. Tolf af man-
skapet förgingos; den trettonde räddades, som
vi sedan erforo; på ett underbart sätt:
Under tiden hade rodret lösryckts af sjön:
Propellern hade afkopplats, och maskinen ar-
betade med pumparne, som höllo skeppet läns.
Tvar man stod på sin post och afvaktade lugnt,
om ock med inre ångest; officerarnes befallnin-
gar. och hvad mera komma skulle. Men hvad
hade man väl annat att vänta än en säker död
i de rasande vågorna? — Ingen visste hvar
RR I FO Fa Fa Jeg