Hvad heter du min lilla vän? frågade jag, under det den förundrade pigan stod och höll i dörren; Hon satte handen öfver ögonen: (Jag har sett denna geste i min barndom många gånger hos en annan), och svarade med ljuf fogelstämma: Mary Moore.n Och hvad mer? frågade jag hastigt. Mary Moore Chester,, läspade barnet: Mitt hjerta blef likt en blyklump. Här var då slutet på alla mina drömmar om sällhet och lycka, på alla mina ungdomsförhoppningar! Frank Chester; min rival såsom gosse; som ofta, ehuru förgäfves; hade försökt att intaga min plats vid Marys sida, han hade då slutligen lyckats att vinna hennes hjerta! Detta barn var hans — hans och Marys! Jag svigtade både till kropp och själ för detta slag; Jag stödde mig mot dörren; lutade ansigtet i händerna och snyftade: Den lilla flickan stirrade på mig och tycktes ej vara långt ifrån att börja gråta, Den förvånade pigan sprang till förmaksdörren och bad min syster komma ut för att se; hvem det kunde vara, som uppförde sig så besynnerligt: Jag hörde lätta steg; min syster kom och frågade mig med sin välbekanta och klangfulla röst: Onskar ni tala med min far; min herre? Jag såg upp. Der stod en vacker rosenkindad jungfru om tjugu år; icke mycket olik den lilla syster, som jag så högt hade älskat. Jag betraktade henne ett ögonblick; och derpå, görande ett våldsamt försök att qväfva min rörelse; utbredde jag mina armar och utropade: Lizzie; känner du icke igen mig ? Harry! -O min bror Harry! ropade hon i