Hvad heter du min lilla vän? frågade jag,
under det den förundrade pigan stod och höll
i dörren;
Hon satte handen öfver ögonen: (Jag har
sett denna geste i min barndom många gånger
hos en annan), och svarade med ljuf fogel-
stämma: Mary Moore.n
Och hvad mer? frågade jag hastigt.
Mary Moore Chester,, läspade barnet:
Mitt hjerta blef likt en blyklump. Här var
då slutet på alla mina drömmar om sällhet och
lycka, på alla mina ungdomsförhoppningar!
Frank Chester; min rival såsom gosse; som
ofta, ehuru förgäfves; hade försökt att intaga
min plats vid Marys sida, han hade då slutli-
gen lyckats att vinna hennes hjerta! Detta
barn var hans — hans och Marys! Jag svig-
tade både till kropp och själ för detta slag;
Jag stödde mig mot dörren; lutade ansigtet i
händerna och snyftade: Den lilla flickan stir-
rade på mig och tycktes ej vara långt ifrån att
börja gråta, Den förvånade pigan sprang till
förmaksdörren och bad min syster komma ut
för att se; hvem det kunde vara, som uppförde
sig så besynnerligt: Jag hörde lätta steg; min
syster kom och frågade mig med sin välbekanta
och klangfulla röst:
Onskar ni tala med min far; min herre?
Jag såg upp. Der stod en vacker rosenkin-
dad jungfru om tjugu år; icke mycket olik den
lilla syster, som jag så högt hade älskat. Jag
betraktade henne ett ögonblick; och derpå, gö-
rande ett våldsamt försök att qväfva min rö-
relse; utbredde jag mina armar och utropade:
Lizzie; känner du icke igen mig ?
Harry! -O min bror Harry! ropade hon i