MARY MOORE. (Efter engelskan.) I Ifrån min barndoms första dagar har jag kännt Mary Moore, och ända ifrån denna tid har jag också älskat henne. Våra mödrar voro kusiner och barndomsvänner: De äldsta minnen jag har från min barndom, äro af en gosse, i röd kolt och röda saffianskängor, vaggande en liten, ljuslockig, blåögd flicka, icke fulit tre år gammal; Denna gosse var jag — Harry Church; den lilla flickan var Mary Moore. Efter några års förlopp sor jag samma gosse; dragande sin lilla vagn upp till det lilla skolhusets dörr för att afhemta Mary: Jag råkade otta i slagsmål vid sådana tillfällen, ty många bland mina kamrater och jemnåriga tyckte äfven om benne, och hon, jag fruktar det, var litet kokett, så liten hon än var. Med hvilket behag hon kom trippande utför trappan; då jag ropade hennes namn! Huru Jjuft logo ej hennes ögon emot mig! Huru glädtigt klingade ej hennes skratt! Detta välljudande skratt! Ingen annan än Mary kunde så lägga hjertat på läpparna. Jag minnes detta skratt från mina barndomsdagar, Jag älskade att höra det under mannaålderns verksamma period. Och nu, då ålderns snö försilfrat mitt hår, och mina barn klänga upp i mitt knä och kalla mig far, nu finner jag, att barådomeus minnen äro starka, och att, ehuru gråhårig, jag ännu villigt följer deras musik;