UR BRAVA ARE 1 Utdrag af en rapport till statsI ministern för utrikes ärendera från svenske och norske konsuln i Newyork, daterad den 24 november 1866. Pmigrationen från Sverige, äfvensom från andra europeiska länder, har i år betydligt tilltagit, och i samma mån bar fattigdomen och lidandet bland hit ankomne landsmän ökats, — det är icke ovanligt att 10 4 20 fattiga och nödställda personer om dagen infinna sig på konsulatet för att anropa dess hjelp. ke bistå alla dem, som hos konsulatet anhålla om understöd, kan jag icke; de flesta begära hjelp för att antingen resa till någon af de vestra staterna eller återvända till Sverige och Norge, och det är för mig alldeles omöjligt att lemna denna hjelp. De bland emigranterna, som ej äro kunniga i något handtverk eller i jordbruk, äro de mest lidande. Det är bedröfligt att se så mycket elände, utan att vara i stånd att hjelpa mer än jag gör. Och dessa olyckliga fatta ovilja emot konsulatet, då det understöd, de tro sig berättigade att erhålla, icke lemnas dem. Intill slutet af nästlidna oktober månad hade ett större antal emigranter anländt från Europa än under hela det föregående året, nemligen till Newyork 209,723 personer. I Newyork finnes ett hospital, der medellösa sjuka intagas; men för att der vinna inträde, måste de hafva vistats 5 år här i landet, eller som Steerage pas engers ankommit till härvarande emigrationsdepot; och då ej få af emigranterna hitkommit som passagerare af 2:a klassen (Second cabin passengersu) och följaktligen ej blifvit registrerade som Steerage passengerse vid nämnda emigrantsdepot, äro de ej berättigade till inträde å det för dessa sednare inrättade hospitalet på Wards Island i Newyorks hamn. Sjuka svenskar och norrmän blifva af stadsauktoriteterna såväl som af enssilda personer hänvisade till konsulatet för erhållande af hjelp; men då enligt konsulsstadgan konsulatet på det allmännas bekostnad endast eger att understödja sjöfolk, har jag måst bistå emigranterna af egna tilgångar, hvilket likväl ej är möjligt för mig att fortfarande göra. Följden är och blir, att de sjuka och nödstälda förblifva på gatan, eller af polisen upptagas och insättas i häkte, hvarifrån de i bästa fall efter vederbörande myndighets förordnande intagas å det allmänna fattigoch korrektionshuset å Blackwells Island. Värre är det för dem då de genast frigifvas, såsom oftast är fallet; ty med mindre de vistats 5 år här i landet, eller begått brott, äro de ej ena berättigade att blifva intagne på korrektionseller fattighus.n. Det är i sanning hjertslitande, att dagligen anropas om hjelp, utan att kunna bistå dem på det sät:, som i deras öfvergifna ställning måste anses som nödvändigt. Bland härvarande landsmän herrskar största medlidande med de blottställda, men äfven de tröttna vid att ständigt blifva anlitade. Ett bref, som jag för en kort tid sedan emottog från en aktningsvärd landsman (skattmästare vid härvarande lutherska församling), utvisar hans erfarenhet och afhandlar ämnet så fullkomligt sanningsenligt, att jag anser mig böra här bifoga det. Vår ädelmodige landsman kapten Ericsson har personligen beklagat sig deröfver, att han blifvit ett föremål för de nödställdas ständiga efterhängsenhet, och han har förklarat sig ovilkorligen tvungen att hädanefter ej emottaga dem, som vilja anropa honom om penningeunderstöd. (undert.) C. Edv. Habicht. Newyork den 5 sept. 1866. Herr konsul Habicht, 127 Pearl St. Kan ingenting göras för att i någon mån mildra den fattigdom, jag må säga det elände, som nu herrskar bland den mängd svenska emigranter, hvilka nyligen hitkommit til New-york? Många af dem sypas nästan förtviflade,i saknad af både föda, kläder och husrum, och utan den ringaste förhoppning att kunna lemna staden, i brist af medel. Om ej hvarenda dag, åtminstone hvarannan sådan, besöka mig hela skaror af dessa olyckliga och fattiga stackare och bedja, för Guds skull, att jag skall rädda dem från hungersnöden genom en aldrig så liten skärf, för att förskaffa dem en måltid, som de varit i saknad utaf flera dagar. Bleka, utmagrade, inhöljda i trasor och utan kläder på kroppen, berätta de nästan alla samma utståndna lidanden, nemligen att de endast haft en kaka bröd på 3 å 4 dagar, att de sofvit under det sköna himlahvalfvet uti rännstenar, eller sutit uti boddörrar, eller legat uti Baturyparken, eller blifvit intagna öfver natten på polisstationerna såsom lösdrifvare — deras eget yttre betygar alltför tydligt att de tala sanning. Jag har på de sednaste 8 månaderna uppoffrat mera af mina egna medel, för att bistå dessa olyckliga, än jag gjort på de sista 5 åren, och i stället för att se de sökandes antal förminskas, ser jag deremot skaran ökas med hvarje månad, och jag måste följaktligen snart tillsluta medlidsamhetens dörr för alla, som komma — i annat fall skulle de snart göra mig utfattig. Haf den godheten att meddela mig, hvad jag bör göra, då detta stackars folk besöker mig på kontoret: jag har ej hjerta att drifva dem på dörren utan någon hjelp, men det är mig omöjligt att fortfarande kunna mildra hvarenda persons lidande, som infinner gig. Jag skulle ödmjukligen föreslå, att någonting gjordes af svenskarna samfäldt för dessa sta kars olyckliga emigranter, för att hjelpa dem att antingen komma hem tillbaka eller gå vesterut, och skulle hr konsuln godhetsfullt åtaga sig att samla medel för sådant ändamål, vill jag gerna bidraga med 300 doll., i den glada förhoppning, att tillräckliga medel hopsamlas för att bjelpa alla. (Undert.) Fred. Wallroth. ET Breflåda. N. N. Icke lämpligt. Avuonymus Storm, Behöfver fulländning. oa A SESNEN