UR BRAVA ARE 1
Utdrag af en rapport till stats- I
ministern för utrikes ärendera
från svenske och norske kon-
suln i Newyork, daterad den 24
november 1866.
Pmigrationen från Sverige, äfvensom från andra
europeiska länder, har i år betydligt tilltagit, och
i samma mån bar fattigdomen och lidandet bland
hit ankomne landsmän ökats, — det är icke ovan-
ligt att 10 4 20 fattiga och nödställda personer om
dagen infinna sig på konsulatet för att anropa dess
hjelp.
ke bistå alla dem, som hos konsulatet anhålla
om understöd, kan jag icke; de flesta begära hjelp
för att antingen resa till någon af de vestra sta-
terna eller återvända till Sverige och Norge, och
det är för mig alldeles omöjligt att lemna denna
hjelp.
De bland emigranterna, som ej äro kunniga i
något handtverk eller i jordbruk, äro de mest li-
dande.
Det är bedröfligt att se så mycket elände, utan
att vara i stånd att hjelpa mer än jag gör. Och
dessa olyckliga fatta ovilja emot konsulatet, då det
understöd, de tro sig berättigade att erhålla, icke
lemnas dem.
Intill slutet af nästlidna oktober månad hade ett
större antal emigranter anländt från Europa än un-
der hela det föregående året, nemligen till New-
york 209,723 personer.
I Newyork finnes ett hospital, der medellösa
sjuka intagas; men för att der vinna inträde, måste
de hafva vistats 5 år här i landet, eller som
Steerage pas engers ankommit till härvarande
emigrationsdepot; och då ej få af emigranterna
hitkommit som passagerare af 2:a klassen (Second
cabin passengersu) och följaktligen ej blifvit regi-
strerade som Steerage passengerse vid nämnda
emigrantsdepot, äro de ej berättigade till inträde
å det för dessa sednare inrättade hospitalet på
Wards Island i Newyorks hamn.
Sjuka svenskar och norrmän blifva af stadsauk-
toriteterna såväl som af enssilda personer hänvi-
sade till konsulatet för erhållande af hjelp; men
då enligt konsulsstadgan konsulatet på det allmän-
nas bekostnad endast eger att understödja sjöfolk,
har jag måst bistå emigranterna af egna tilgångar,
hvilket likväl ej är möjligt för mig att fortfarande
göra. Följden är och blir, att de sjuka och nöd-
stälda förblifva på gatan, eller af polisen upptagas
och insättas i häkte, hvarifrån de i bästa fall efter
vederbörande myndighets förordnande intagas å det
allmänna fattig- och korrektionshuset å Blackwells
Island. Värre är det för dem då de genast fri-
gifvas, såsom oftast är fallet; ty med mindre de
vistats 5 år här i landet, eller begått brott, äro de
ej ena berättigade att blifva intagne på korrek-
tions- eller fattighus.n.
Det är i sanning hjertslitande, att dagligen an-
ropas om hjelp, utan att kunna bistå dem på det
sät:, som i deras öfvergifna ställning måste anses
som nödvändigt. Bland härvarande landsmän herr-
skar största medlidande med de blottställda, men
äfven de tröttna vid att ständigt blifva anlitade.
Ett bref, som jag för en kort tid sedan emottog
från en aktningsvärd landsman (skattmästare vid
härvarande lutherska församling), utvisar hans
erfarenhet och afhandlar ämnet så fullkomligt san-
ningsenligt, att jag anser mig böra här bifoga det.
Vår ädelmodige landsman kapten Ericsson har per-
sonligen beklagat sig deröfver, att han blifvit ett
föremål för de nödställdas ständiga efterhängsen-
het, och han har förklarat sig ovilkorligen tvungen
att hädanefter ej emottaga dem, som vilja anropa
honom om penningeunderstöd.
(undert.) C. Edv. Habicht.
Newyork den 5 sept. 1866.
Herr konsul Habicht,
127 Pearl St.
Kan ingenting göras för att i någon mån mildra
den fattigdom, jag må säga det elände, som nu
herrskar bland den mängd svenska emigranter,
hvilka nyligen hitkommit til New-york? Många af
dem sypas nästan förtviflade,i saknad af både föda,
kläder och husrum, och utan den ringaste förhopp-
ning att kunna lemna staden, i brist af medel. Om
ej hvarenda dag, åtminstone hvarannan sådan, be-
söka mig hela skaror af dessa olyckliga och fattiga
stackare och bedja, för Guds skull, att jag skall
rädda dem från hungersnöden genom en aldrig så
liten skärf, för att förskaffa dem en måltid, som de
varit i saknad utaf flera dagar. Bleka, utmagrade,
inhöljda i trasor och utan kläder på kroppen, be-
rätta de nästan alla samma utståndna lidanden,
nemligen att de endast haft en kaka bröd på 3 å
4 dagar, att de sofvit under det sköna himlahvalf-
vet uti rännstenar, eller sutit uti boddörrar, eller
legat uti Baturyparken, eller blifvit intagna öfver
natten på polisstationerna såsom lösdrifvare — de-
ras eget yttre betygar alltför tydligt att de tala
sanning. Jag har på de sednaste 8 månaderna
uppoffrat mera af mina egna medel, för att bistå
dessa olyckliga, än jag gjort på de sista 5 åren, och
i stället för att se de sökandes antal förminskas,
ser jag deremot skaran ökas med hvarje månad,
och jag måste följaktligen snart tillsluta medlid-
samhetens dörr för alla, som komma — i annat
fall skulle de snart göra mig utfattig.
Haf den godheten att meddela mig, hvad jag bör
göra, då detta stackars folk besöker mig på kon-
toret: jag har ej hjerta att drifva dem på dörren
utan någon hjelp, men det är mig omöjligt att fort-
farande kunna mildra hvarenda persons lidande,
som infinner gig. Jag skulle ödmjukligen föreslå,
att någonting gjordes af svenskarna samfäldt för
dessa sta kars olyckliga emigranter, för att hjelpa
dem att antingen komma hem tillbaka eller gå ve-
sterut, och skulle hr konsuln godhetsfullt åtaga sig
att samla medel för sådant ändamål, vill jag gerna
bidraga med 300 doll., i den glada förhoppning,
att tillräckliga medel hopsamlas för att bjelpa alla.
(Undert.) Fred. Wallroth.
ET
Breflåda.
N. N. Icke lämpligt.
Avuonymus Storm, Behöfver fulländning.
oa A SESNEN