ee a
till en kär vän; från hvilken ni skall skiljas;
låt mig höra ett godt ord af er, Rachel, medan
månan ännu är beslöjad af moln; medan vi
äro ensamma under denna vackra himmel; medan
jag håller er hand i min:
— Ni bör kunna gissa; Robert; hvarföre jag
är här. Två vänner tänka säkerligen många
saker i det ögonblick; då de stå redo att skil-
jas; men det är bäst att icke uttala dessa tan-
kar; Molnen må gerna undanskymma månan;
det må vara dag eller natt; jag kan dock icke
säga er annat än detta: akta er! Inom några
sekunder ser jag er icke mera. Farväl; Robert;
tänk noga på hvad jag sagt er; och ni skall
förstå mig:
Medan de talade detta; promenerade de under
höga träd; i hvilka höstvinden hven; och hade
nu hunnit fram till källan;
Rachel ville aflägsna sig; men Robert qvar-
höll henne.
— Ännu ett ord; Rachel! Hör mig, af nåd;
blott ett enda ögonblick! utbrast han; Om ni
icke vill tala, kom och ställ er här bredvid
fontänen och fatta denna dryckesskål.
Robert hade härvid fyllt jernskålen ända till
brädden och räckte densamma åt den unga
flickan:
— Ni vet; sade han till henne; hvilken öf-
vernaturlig kraft man tillskrifzer detta märk-
värdiga vatten: Om vi på samma gång dricka
deraf, komma vi att fatta för hvarandra en kär-
lek, som varar genom hela lifvet; men om ni
åter låter mig dricka ensam; skall jag icke be-
hålla något minne af er i mitt hjerta.
t5— Det sednare vore känske för er det lyck-
ligaste; sade Rachel.