så nogräkpvad på suparna nu som förr. ln
qväll kom han ej hem. Hans hustru låg vaken
hela natten och hon anade, att morgonen skulle
bringa något sorgebud. Morgonen kom och
med den underrättelsen att Olle föregående
qväll dött af slag, bastigt, stilla och tyst, som
man släcker ett ljus — fast han visst inte varit
något sådant i tiden. Hon drog en suck som
af lättnad. — En lidande mindrea, hviskade
hon och knäppte sina utmagrade händer till-
sammans. — På Calle gjorde underrättelsen
iogen synbar verkan.
En tid derefter skulle Tynäs tillträdas af en
ny torpare. En hemmansegare i socknen hade
lofvat att ta Calle till sig och försöka få någon
reda på honom; mor Brita fick en ledig säng
i socknens fattighus.
Första qvällen Calle var på sitt nya ställe
och sedan han just stigit upp från det rikliga
aftonmålet, brast han i våldsam gråt.
— Den stackarn — sade husbonden — han
har väl ej setat vid ett ordentligt bord sedan
den goda tiden vid Tynäs — och det är så
länge sedan!
Calle har emellertid genom god behandling
blifvit temligen förståndig igen; en bra, outtrött-
lig arbetare var han alltid, och han brås på
sin slägt i att vara så tystlåten som möjligt.
Vid Tynäs blef det ingen trefnad mer. Der
bytes ständigt om torpare, men ingen ser sig
god att bålla ut. Allt är sig för öfrigt likt
der, utom det, att det stora päronträdet dog
ut året efter Olle. — Det tritdes inte i en
ny slägte — sade gummorna.
Mor Brita lefver ännu och säger sig ha haft
det sämre, än hon har på fattighuset. Hennes
kost, värderad i pengar, stiger dock ej högre
än tll 12 öre om dagen! Hon gråter äfven
mindre än förr; endast när Calle kommer in
till henne — och det gör han hvar söndag —
måste tårarne fram. Och sedan han gått säger
hon alltid till sin granne i fattigstugans andra
hörn: Hade inte de der välsignade dagsverkena
kommit öfver oss; så hade nog Calle varit tor-
pare vid Tynäs nu, och allt varit annorlunda.