så nogräkpvad på suparna nu som förr. ln qväll kom han ej hem. Hans hustru låg vaken hela natten och hon anade, att morgonen skulle bringa något sorgebud. Morgonen kom och med den underrättelsen att Olle föregående qväll dött af slag, bastigt, stilla och tyst, som man släcker ett ljus — fast han visst inte varit något sådant i tiden. Hon drog en suck som af lättnad. — En lidande mindrea, hviskade hon och knäppte sina utmagrade händer tillsammans. — På Calle gjorde underrättelsen iogen synbar verkan. En tid derefter skulle Tynäs tillträdas af en ny torpare. En hemmansegare i socknen hade lofvat att ta Calle till sig och försöka få någon reda på honom; mor Brita fick en ledig säng i socknens fattighus. Första qvällen Calle var på sitt nya ställe och sedan han just stigit upp från det rikliga aftonmålet, brast han i våldsam gråt. — Den stackarn — sade husbonden — han har väl ej setat vid ett ordentligt bord sedan den goda tiden vid Tynäs — och det är så länge sedan! Calle har emellertid genom god behandling blifvit temligen förståndig igen; en bra, outtröttlig arbetare var han alltid, och han brås på sin slägt i att vara så tystlåten som möjligt. Vid Tynäs blef det ingen trefnad mer. Der bytes ständigt om torpare, men ingen ser sig god att bålla ut. Allt är sig för öfrigt likt der, utom det, att det stora päronträdet dog ut året efter Olle. — Det tritdes inte i en ny slägte — sade gummorna. Mor Brita lefver ännu och säger sig ha haft det sämre, än hon har på fattighuset. Hennes kost, värderad i pengar, stiger dock ej högre än tll 12 öre om dagen! Hon gråter äfven mindre än förr; endast när Calle kommer in till henne — och det gör han hvar söndag — måste tårarne fram. Och sedan han gått säger hon alltid till sin granne i fattigstugans andra hörn: Hade inte de der välsignade dagsverkena kommit öfver oss; så hade nog Calle varit torpare vid Tynäs nu, och allt varit annorlunda.