dar i veckan af Tynäs och 100 bjondagsverken
under sommaren. Det är ändå godt pris. Fi-
sket får du behålla tillsvidare. -— Vill du eller
vill du inte?
Olle tycktes ej ha någon vilja alls, han såg
inte ens ut att kunna tänka. Det kom också
öfver honom så plötsligt alltsammans.
— Nå-å? — frågade patronen och ryckte
otåligt på axlarne. — Hur gör du?
Olle vaknade upp och strök luggen ur pan-
nan. — Jag vill inte — flytta från det gamla
Tynäs — sade han långsamt:
Och så ritade han med darrande hand sitt
bomärke under det nya kontraktet.
— Vi ha liksom vuxit fast här, vi, — sade
Olle, när han kom hem och såg sig omkring.
— Jag hade inte hjerta att gå ifrån allsam-
mans, att lemna det gamla päronträdet der —
det har sitt år nästa år — och sjön. Se der
tittar en molntapp fram öfver Lundbyskogen;
pass på att vi få sunnan! — Ar noten lagad,
Calle? — Olle hade ej sagt så mycket på en
gång under loppet af hela sitt lif; men han
hade ej heller varit så upprörd som nu.
Och dagsverksåren begynte. Tidigt hvar fre-
dagsmorgon tog Olle matsäcken på ryggen och
knogade af den långa milen till herregården,
der han stannade qvar till lördagsqvällen.
Trött af arbetet och den långa vandringen
kom han vanligen sent hem. Påsöndagen behöfde
han hvila sig, ibland behöfde ban äfven ta i tu
med det eftersatta arbetet hemma — och från
den tiden blef hans plats i kyrkan merändels
tom.
Mor Brita och Calle — Fia hade gift sig
med en torparson i grannsocknen — arbetade
visst flitigt, men det blef aldrig ändå som det
skulle vara, tyckte Olle. Så gingo fyra eller
fem år.
En lördagsqväll — det var i skördetiden —
då far och son kommo hem från herrgården,
der Calle gjorde hjondagsverken, låg mor Brita
sjuk. Hon hade fått en så underlig värk ibe-
nen, det hade kommit så hastigt och nu kunde
hon ej röra dem; Och hon skulle aldrig kunna
stöda på dem mer: hon var och förblef lara.
Läkare söktes, medikamenter köptes; men olyc-
kan var ohjelplig och kom ej ensam, ty allting
tycktes nu vilja gå på tok vid Tynäs.
Olle tog som vanligt sin matsäck på ryggen
om fredagsmorgonen och gick på dagsverke;
men fast matsäcken blef lättare och lättare för
hvar dag, gick han dock den vägen med allt
tyngre och tyngre steg. Han arbetade som en
slaf om dagen och låg på sjön om natten, och
ban försökte att hålla modet uppe till dess
sonen kunde ta i — ty han intalade sig för-
boppningar om, att det kanske skulle bli bättre
då en gång. Men Galle blef nu både dräng
och piga och matmor på köpet. Han skötte
modren och korna på bästa sätt; deremellan
lagade han maten efter modrens råd, och på
de stunder han fick öfver skötte han sysslorna
utomhus. Men det blef derefter. Den tillta-
gande vanskötseln skapade en tilltagaude fattig-
dom. Det gifves olyckor i lifvet, genom hvilka
det lugnaste lynne råkar ur jemnvigt. En sådan
var mor Britas sjukdom för Olle och Calle.
Hon hade varit driffjedern i det lilla bushålls-
urverket vid Tynas; nu var fjederns kraft bru-
ten och verket stod stilla. Calle hade ej pröf-
vat på några motgångar och derför bröts hans
styrka redan vid den första. Han stod ej ut
med att se modren gråta — och hon grät öfver
sitt elände, grät så hon kunde strömma bort i
tårar, och han kunde ej bära bördan af fadrens
qvalfulla tystnad jemte sin egen, utan han blef,
som folket sade, småningom litet vriden. Detta
nya slag nedref fadrens lilla återstod af mod
och med det hans sista krafter. Herrgården
försummades, fast det kom bud på bud, och
slutligen kom patron sjelf:
— Hvad är det här för elände, sade han;
tänker ni att få ha torpet för ingenting?
Mor Brita kunde göra litet reda för ställ-
ningen, och han blef så pass medgörlig, att
Calle skulle få försöka göra karldagsverken.
Calle gick följande fredags morgon. I mat-
säcken hade han några stekta fiskar och 4
kakor bröd. Några skilling att köpa mjölk
för fick han af fadren. Han arbetade som två
när han fick något visst att göra; men han
kunde aldrig reda sig på egen hand, utan
gjorde då alla möjliga dumheter. Detta väckte
slutligen sådan förargelse, att han blef förbju-
den att komma igen. I stället vidtalade patro-
nen en annan karl att göra Tynäsens dagsver-
ken, och dem skulle Olle betala kontant. När
han inte kunde det, så blef hela hans lösörebo
pantförskrifvet till herrgården, som godtgjorde
karlen för dagsverkena, och kontraktet blef
uppsagdt. Detta sista år var vid Tynäs ett
riktigt sorgeår. Ingen säd blef det på täppan,
och ingen glädje var det heller med sunnan-
vädret längre, ty noten var borta, och om hon
hade funnits; skulle hon visst icke blifvit be-
gagnad. Det enda de hade att lefva af var
den mjölk, som kunde pressas af de svultna
och vanskötta korna:
Mor Brita svalt, så att det var ett under-
1
oda OO) IL I. 10 ss 11 TT —