dar i veckan af Tynäs och 100 bjondagsverken under sommaren. Det är ändå godt pris. Fisket får du behålla tillsvidare. -— Vill du eller vill du inte? Olle tycktes ej ha någon vilja alls, han såg inte ens ut att kunna tänka. Det kom också öfver honom så plötsligt alltsammans. — Nå-å? — frågade patronen och ryckte otåligt på axlarne. — Hur gör du? Olle vaknade upp och strök luggen ur pannan. — Jag vill inte — flytta från det gamla Tynäs — sade han långsamt: Och så ritade han med darrande hand sitt bomärke under det nya kontraktet. — Vi ha liksom vuxit fast här, vi, — sade Olle, när han kom hem och såg sig omkring. — Jag hade inte hjerta att gå ifrån allsammans, att lemna det gamla päronträdet der — det har sitt år nästa år — och sjön. Se der tittar en molntapp fram öfver Lundbyskogen; pass på att vi få sunnan! — Ar noten lagad, Calle? — Olle hade ej sagt så mycket på en gång under loppet af hela sitt lif; men han hade ej heller varit så upprörd som nu. Och dagsverksåren begynte. Tidigt hvar fredagsmorgon tog Olle matsäcken på ryggen och knogade af den långa milen till herregården, der han stannade qvar till lördagsqvällen. Trött af arbetet och den långa vandringen kom han vanligen sent hem. Påsöndagen behöfde han hvila sig, ibland behöfde ban äfven ta i tu med det eftersatta arbetet hemma — och från den tiden blef hans plats i kyrkan merändels tom. Mor Brita och Calle — Fia hade gift sig med en torparson i grannsocknen — arbetade visst flitigt, men det blef aldrig ändå som det skulle vara, tyckte Olle. Så gingo fyra eller fem år. En lördagsqväll — det var i skördetiden — då far och son kommo hem från herrgården, der Calle gjorde hjondagsverken, låg mor Brita sjuk. Hon hade fått en så underlig värk ibenen, det hade kommit så hastigt och nu kunde hon ej röra dem; Och hon skulle aldrig kunna stöda på dem mer: hon var och förblef lara. Läkare söktes, medikamenter köptes; men olyckan var ohjelplig och kom ej ensam, ty allting tycktes nu vilja gå på tok vid Tynäs. Olle tog som vanligt sin matsäck på ryggen om fredagsmorgonen och gick på dagsverke; men fast matsäcken blef lättare och lättare för hvar dag, gick han dock den vägen med allt tyngre och tyngre steg. Han arbetade som en slaf om dagen och låg på sjön om natten, och ban försökte att hålla modet uppe till dess sonen kunde ta i — ty han intalade sig förboppningar om, att det kanske skulle bli bättre då en gång. Men Galle blef nu både dräng och piga och matmor på köpet. Han skötte modren och korna på bästa sätt; deremellan lagade han maten efter modrens råd, och på de stunder han fick öfver skötte han sysslorna utomhus. Men det blef derefter. Den tilltagande vanskötseln skapade en tilltagaude fattigdom. Det gifves olyckor i lifvet, genom hvilka det lugnaste lynne råkar ur jemnvigt. En sådan var mor Britas sjukdom för Olle och Calle. Hon hade varit driffjedern i det lilla bushållsurverket vid Tynas; nu var fjederns kraft bruten och verket stod stilla. Calle hade ej pröfvat på några motgångar och derför bröts hans styrka redan vid den första. Han stod ej ut med att se modren gråta — och hon grät öfver sitt elände, grät så hon kunde strömma bort i tårar, och han kunde ej bära bördan af fadrens qvalfulla tystnad jemte sin egen, utan han blef, som folket sade, småningom litet vriden. Detta nya slag nedref fadrens lilla återstod af mod och med det hans sista krafter. Herrgården försummades, fast det kom bud på bud, och slutligen kom patron sjelf: — Hvad är det här för elände, sade han; tänker ni att få ha torpet för ingenting? Mor Brita kunde göra litet reda för ställningen, och han blef så pass medgörlig, att Calle skulle få försöka göra karldagsverken. Calle gick följande fredags morgon. I matsäcken hade han några stekta fiskar och 4 kakor bröd. Några skilling att köpa mjölk för fick han af fadren. Han arbetade som två när han fick något visst att göra; men han kunde aldrig reda sig på egen hand, utan gjorde då alla möjliga dumheter. Detta väckte slutligen sådan förargelse, att han blef förbjuden att komma igen. I stället vidtalade patronen en annan karl att göra Tynäsens dagsverken, och dem skulle Olle betala kontant. När han inte kunde det, så blef hela hans lösörebo pantförskrifvet till herrgården, som godtgjorde karlen för dagsverkena, och kontraktet blef uppsagdt. Detta sista år var vid Tynäs ett riktigt sorgeår. Ingen säd blef det på täppan, och ingen glädje var det heller med sunnanvädret längre, ty noten var borta, och om hon hade funnits; skulle hon visst icke blifvit begagnad. Det enda de hade att lefva af var den mjölk, som kunde pressas af de svultna och vanskötta korna: Mor Brita svalt, så att det var ett under1 oda OO) IL I. 10 ss 11 TT —