önskan; att det uppväxande slägtet måtte bere-
das en i allo tidsenlig uppfostran.
Låtom oss nu tillse huru denna uppfostran
understundom förberedes och befrämjas.
Vi hafva t. ex. här i Stockholm ett s. k.
Kungligt Seminarium för bildande af Folkskole-
lärarinnor. Det är med förtrytelse som ins.
och många med honom förnimma den pietistiska
riktning i religionsundervisningen, som inom
denna plantskola för bildande af lärarinnor gör
sig gällande. Det är formens och ordets för-
slafvande gudsdyrkan som der inläres; det är
läseriete i dess krassaste form, som der öf-
vas. I stället för bibringande af den kristliga
andan, som finner sin tröst i försöket att ut-
öfva den heliga föresk.iften: cdu skall älska
Gud öfver allting och din nästa såsom dig sjelfa
— i dess ställe uppskrämmas eleverna här med
denna svaflade kristendom, som ännu bibebål-
ler ett i alla hänseenden väl inrättadt helvete,
hvars tillkommelse ingen kan undvika, som icke
lärer och talar lika med dessa lärare. Tänkom
oss nu dessa unga qvinnor dagligen på detta
sätt insvaflade och dessutom invaggade i en
tanklös eftersägning af hvad de få höra och
sjunga, tänkom oss dessa qvinnor utplanterade
i landet såsom lärarinnor och i sin ordning bi-
bringande samma läror åt ett uppvexande slägte!
Ins: frågar: är detta ett rätt sätt att förbereda
och befrämja folkundervisningen?
Det är emellertid ingen hemlighet, att de
maktegande i vårt lands folk-undervisningsvä-
sende vilja så hafva det. De vilja ingen verk-
lig upplysning, de frukta ett folk som skulle
kunna tänka fritt och sundt), och derföre till
snöres det andliga lifvet med läseriets tvångs-
tröja; derföre är det som lärareplatser vid dy-
lika inrättningar, som den ofvannämnda, besät-
tas med personer, hvilka dokumenterat sig som
8. k. cakristligt sinnadec; och slutligen är det
icke ovanligt, åtminstone på sina ställen, att
likartade personer af konsistorium utses till folk-
skole-inspektörer, för att i sista instansen öfver-
vaka, att de utsläppta lärareämnena icke förän-
dra eller förneka den i seminarium inlärda slen-
trianen.
Ins. kunde ha mycket mera att tillägga uti
detta maktpåliggande ämne, men fruktande att
taga utrymmet uti eder tidning alltför mycket
i anspråk, slutar han med den förklaring, att han
är beredd på att bevisa och försvara sina här
ofvan gjorda påståenden: —e—
) Uttrycket är nog bjer, och mången torde tvifla
på dess sanning, hvilken framför allt ingen af de
höga maktegan de sjelfve vilja erkänna: men då man
ser på deras handlingar kan man svårligen kom-
ma till någon annan slutsats. Hvarföre skulle man
eljest fortfarande anslå största delen af undervis-
ningstiden åt gammal-testamentliga historier och
underverk,åt själsdödande katekesläsning och, i ele-
mentarläroverken, åt de döda språken — hvarföre
har man i.den nya folkskolestadgan lagt folkundervis-
ningen i den obskuranta statskyrkans händer, genom
att anförtro åt konsistorierna att utnämna rekto-
rerna vid folkskolelärare-seminarierna? Att imeller-
tid en alltför stor svaghet för både presterligt och
pietistiekt inflytande är en medverkande, kanske
ufvudsaklig ån!edning till den nuvarande eckle-
siastikministerns handlingssätt, är tydligt.
Red. at D. N.