önskan; att det uppväxande slägtet måtte beredas en i allo tidsenlig uppfostran. Låtom oss nu tillse huru denna uppfostran understundom förberedes och befrämjas. Vi hafva t. ex. här i Stockholm ett s. k. Kungligt Seminarium för bildande af Folkskolelärarinnor. Det är med förtrytelse som ins. och många med honom förnimma den pietistiska riktning i religionsundervisningen, som inom denna plantskola för bildande af lärarinnor gör sig gällande. Det är formens och ordets förslafvande gudsdyrkan som der inläres; det är läseriete i dess krassaste form, som der öfvas. I stället för bibringande af den kristliga andan, som finner sin tröst i försöket att utöfva den heliga föresk.iften: cdu skall älska Gud öfver allting och din nästa såsom dig sjelfa — i dess ställe uppskrämmas eleverna här med denna svaflade kristendom, som ännu bibebåller ett i alla hänseenden väl inrättadt helvete, hvars tillkommelse ingen kan undvika, som icke lärer och talar lika med dessa lärare. Tänkom oss nu dessa unga qvinnor dagligen på detta sätt insvaflade och dessutom invaggade i en tanklös eftersägning af hvad de få höra och sjunga, tänkom oss dessa qvinnor utplanterade i landet såsom lärarinnor och i sin ordning bibringande samma läror åt ett uppvexande slägte! Ins: frågar: är detta ett rätt sätt att förbereda och befrämja folkundervisningen? Det är emellertid ingen hemlighet, att de maktegande i vårt lands folk-undervisningsväsende vilja så hafva det. De vilja ingen verklig upplysning, de frukta ett folk som skulle kunna tänka fritt och sundt), och derföre till snöres det andliga lifvet med läseriets tvångströja; derföre är det som lärareplatser vid dylika inrättningar, som den ofvannämnda, besättas med personer, hvilka dokumenterat sig som 8. k. cakristligt sinnadec; och slutligen är det icke ovanligt, åtminstone på sina ställen, att likartade personer af konsistorium utses till folkskole-inspektörer, för att i sista instansen öfvervaka, att de utsläppta lärareämnena icke förändra eller förneka den i seminarium inlärda slentrianen. Ins. kunde ha mycket mera att tillägga uti detta maktpåliggande ämne, men fruktande att taga utrymmet uti eder tidning alltför mycket i anspråk, slutar han med den förklaring, att han är beredd på att bevisa och försvara sina här ofvan gjorda påståenden: —e— ) Uttrycket är nog bjer, och mången torde tvifla på dess sanning, hvilken framför allt ingen af de höga maktegan de sjelfve vilja erkänna: men då man ser på deras handlingar kan man svårligen komma till någon annan slutsats. Hvarföre skulle man eljest fortfarande anslå största delen af undervisningstiden åt gammal-testamentliga historier och underverk,åt själsdödande katekesläsning och, i elementarläroverken, åt de döda språken — hvarföre har man i.den nya folkskolestadgan lagt folkundervisningen i den obskuranta statskyrkans händer, genom att anförtro åt konsistorierna att utnämna rektorerna vid folkskolelärare-seminarierna? Att imellertid en alltför stor svaghet för både presterligt och pietistiekt inflytande är en medverkande, kanske ufvudsaklig ån!edning till den nuvarande ecklesiastikministerns handlingssätt, är tydligt. Red. at D. N.