ledes icke; det återstod intet annat än att gå
honom på lifvet: Nu höggs en väldig spak
och med denna gick min sagesman utefter den
fälda tallstammen och trumfade till åt björnen.
Denne fick visserligen på sin hårda skalle en
dryg del af slängen, men parerade dock med
ramarne och ryckte spaken åt sig samt bet i
den ilskefullt: Nu retades björnen med en
annan stång, tills han släppte spaken, som föor-
sigtigt återtogs af den andra karlen, hvilken då
gaf Nalle en trumfning till med den påföljd
att han domnade; hvarefter han fick släng på
släng till dess han afsomnade. — Jag kan ej
neka, att dylika berättelser vid bivuakelden
gjort mig nöje, isynnerhet då jag hört dem ur
de handlandes egna munnar, Ingen ordståt,
intet sjelfberöm! Det låter föga annorlunda
än som om man skulle berätta om en brott-
ning två goda bussar emellan; de deri all god-
modighet mäta sina krafter. Att det i sjelfva
verket gält lif eiler död, det kan man icke för-
märka. Dock, nog med björnkram för denna
gången!
Hvad tycker Du om att, när Finnarne här
uppe i våra Dalskogar döda en elg, de genast
tappa blod af honom och dricka den varm,
som den är? Jag anmärkte det otäcka deri,
och kunde ej begripa, huru de kunde vara så
kannibaliska, då de annars ej våga äta en kött-
bit, som på något sätt visar blodinmäte, när
man skär sönder den: De vilja att köttet
skall kokas tills det faller sönder eller stekas
kills det är halfbrändt; men det är fråga om
eigblod ute på jagt, då är smaken helt annan.
Att dricka elgblod det är helt annat än annan
blod ska du se, för den smakar som söt mjölk