ledes icke; det återstod intet annat än att gå honom på lifvet: Nu höggs en väldig spak och med denna gick min sagesman utefter den fälda tallstammen och trumfade till åt björnen. Denne fick visserligen på sin hårda skalle en dryg del af slängen, men parerade dock med ramarne och ryckte spaken åt sig samt bet i den ilskefullt: Nu retades björnen med en annan stång, tills han släppte spaken, som föorsigtigt återtogs af den andra karlen, hvilken då gaf Nalle en trumfning till med den påföljd att han domnade; hvarefter han fick släng på släng till dess han afsomnade. — Jag kan ej neka, att dylika berättelser vid bivuakelden gjort mig nöje, isynnerhet då jag hört dem ur de handlandes egna munnar, Ingen ordståt, intet sjelfberöm! Det låter föga annorlunda än som om man skulle berätta om en brottning två goda bussar emellan; de deri all godmodighet mäta sina krafter. Att det i sjelfva verket gält lif eiler död, det kan man icke förmärka. Dock, nog med björnkram för denna gången! Hvad tycker Du om att, när Finnarne här uppe i våra Dalskogar döda en elg, de genast tappa blod af honom och dricka den varm, som den är? Jag anmärkte det otäcka deri, och kunde ej begripa, huru de kunde vara så kannibaliska, då de annars ej våga äta en köttbit, som på något sätt visar blodinmäte, när man skär sönder den: De vilja att köttet skall kokas tills det faller sönder eller stekas kills det är halfbrändt; men det är fråga om eigblod ute på jagt, då är smaken helt annan. Att dricka elgblod det är helt annat än annan blod ska du se, för den smakar som söt mjölk