vi ha en eada här på jorden, bums lägger han
vantarna på hvad som är hans. — Knussell,
Och han stjelpte ett glas punsch i sin tör-
stande strupe.
Jag orkar hvarken äta eller dricka, jag vill
bara supa! — En sådaa menniska! Jag talar
inte on aktrisen, jag talar bara om menniskan!
Nej, tala inte om henne, jag blir galen. Visste
jag att jag skulle få se henne om en qvart, så
hoppade jag bums i Norrström. — Men, vete
fan. om det är ginaste vägen.
Återigen några minuter af tystnad.
Om jag kunde begripa hur det gick till!
Jag ser henne ju lifslefvande framför mig. En
sådan engel, en sådan englarnas öfverengel! —
Men ni, era drumlar i soffan der, ni ska få
lefva, ni! — Nånå, vår Herre vill inte ha några
dåliga aktörer i himmelriket. Han vet nog
hvad jag har för ett bråk och elände med er
härnere.
Nej, jag är dum! Hugg mig för örat, om
jag skämtar ett ord mera i qväll; gråten sitter
som en propp i halsen på mig.
Sexan kom och afbröt monologen. Aldrig
har en sexa intagits under högtidligare sinnes-
stämning. Alla täflade om att prisa den hädan-
gångna konstnärinnan, alla hade anekdoter och
karaktersdrag att omtala med tårskimrande blic-
kar. Det hela var ett äreminne utan ceremoni,
uppläst af fyra sörjande bjertan.
Till ganska intressanta upp:
täckter, föranledda af den nu pågående in-
venterisgen af den k. lifrustkammaren, torde
kunna räknas, att ett betydligt antal sadlar som
förvaras der, befinnas hafva ett vida större konst-
värde, än man anat. I sitt närvarande skick
synas de ej hafva sådant. De äro nemligen öf-
verklädda med ganska simpelt tyg. Men bort-
tages detta, så befinnas de vara försedda med
högst dyrbart guld- och silfverbroderi och ega
ett verkligt konstvärde. Troligen hafva de för-
färdigats för någon af våra praktälskande ko-
nungars kröningståg. Den ofvannämnde öfver-
klädseln har sannolikt skett för sadlarnes be-
gagnande sedermera vid någon af de karuseller,
som under Gustaf III:s tid anställdes på Drott-
ninghoim. Det är ganska säkert att nämnde
inventering, som med stor noggrannhet verkstäl-
les, skall föranleda till upptäckt af en mängd
hittills förbisedda artiklar af stort värde och in-
tresse: (Götobergs-Posten.)
Innehafvaren af den stora
fidiekomissegendomen Ängsö i
Westmanland, grefve Axel Piper, afled här för
några dagar sedan efter en längre tids sjuklig-
het. Till detta fidiekomiss hörer en guldkedja,
vid hvilken den traditionen är fästad, att den
af fidiekomissarien alltid skall bäras, och att om
den aflägges inträffar någon eldsvåda på godset.
Denna tradition har fått ökad betydelse derige-
nom att vid tvenne tillfällen, det ena i den nu
aflidne grefvens, och det andra i hans fars lifs
tid, då de tillfälligtvis aflagt kedjan, förstördes
genom eldsvåda några gårdar. Man vet med
visshet att kedjan är mer än 300 år gammal
och var en familjeklenod som medfördes hit från
Liffland, derifrån familjen härstammar. Kedjan,
som ursprungligen varit mycket massiv, är nu
delvis så sliten att den förvaras insydd i ett
sidenband, men bäres alltid af fideikommissarien
om halsen. — (Göteborgs-Posten.)
Södra teatern. Der gafs i går afton
för första gången Victorien Sardous — den på
högsta modet varande författarens — nyaste
komedi: Nos bons Villageois, här återgifvet med
aVåra hyggliga landtboru. Hvarför stycket he-
ter så, är svårt att fatta, ty de konflikter, i
hvilka parisare som slå sig ned på landet —
dock icke långt ifrån Paris! — råka med sina
grannar, äro bisaker, och iatrigen istycket vän-
der sig kring de i franska komedier så vanliga
och sorgliga figurerna: en man som håller på
att blifva bedragen af sin hustru, en hustru
som är på väg att bedraga sin man, en ung
man som är nära deraniatt blifva bedragaren, och
en ung flicka, nyligen kommen ur pensionen,
hvars andel i intrigen vi icke böra förråda på
förhand.
Ehuru detta för våra svenska dygdiga öron
låter föga lockande, är det onekligt att stycket
är uppfyldt af vackra sentenser och ädla hand-
lingar, och der förekomma många djupt gri-