en buss dankarec och ger sig i språk med de
båda trashankarne, hvilka under sitt samtal
kastat snåla blickar på de välförsedda matskri-
nen.
— Hur står sig folket här på trakten? —
frågade han.
— Som man tar det; somliga bra, andra klent
— de flesta klent.
— Här är bara fattiga stackare allihop — sä-
ger värdinnan på Berga Kors och träder ut från
det inre rummet; bara elände hvart man vän-
der sig.
— Har då inte folket arbetsförtjenst?
— Åjo, somliga tider ba de det, somliga
inte. Sen jernvägsarbetena slutade har det dock
merändels varit ondt om arbete.
— Men under det jernvägsarbetet pågick
kom väl mycket pengar i svang här som annor-
städes, och då borde väl arbetarne kunnat samla
något?
— Nej, det var en olycka för oss — infal-
ler Pehr i Ängen med en suck; — då skulle
alla bli rallbusar förstås, drängarne gifte sig och
gaf sig till jernvägen, stugor och nybyggen
växte upp som svampar i backarne och allting
blef så olyggligt dyrt. — Arbetet är nu slut,
förtjensten är slut, men priserna äro lika höga
ändå.
— Det var sorgligt att höra det; Finnes
då här inga herregårdar, som kunna ge arbete?
— Vi ha bara en i socknen, och der föda de
knappt sina egna underbafvande. Bönderna äro
också i stora bekymmer sjelfva för skatter och
löner, och många ha fått gå från gård och
grund. .
— Är det samma sorgliga förhållande i hela
trakten?
— Nej, i grannsocknen t. ex. ha de det mycket
bättre. Der finnes också endast nästan bara
sjelfegande bönder; och har bonden en torpare
så skaffar han honom alltid föda åtminstone cch
suger honom ej så mycket, som herrgården gör
med sina torpare. q
— Jag har hört talas om sörmlandsherrarna:
Men de äro väl ej alla lika?
— Nej, det vore synd att säga det. Jag
tror ingen har det så svårt som här vid R.
Men här ha de också 30 marker på pundet,
som man säger.
— Nå — och folket har blifvit supigt, kan
jag tro? Det brukar alltid följa med fattigdo-
men eller vara en orsak till den.
— Hvad skall man ta sig till — svarar Per
och ser på kamraten med en skamfull min.
— Det är den vanliga ursäkten — fortsätter
forbonden allvarsamt och tar sig en ny buss.
— Man söker alltid urskulda sig för att freda
sitt samvete. Men med svepskäl försvaras al-
drig en dålig handling. Och ingen har rättighet
att urskulda sig om han dränker sitt förstånd och
sin välfärd i bränvinsglaset. En menniska, som
hemfaller åt den lasten, kan knappast bjelpas utan
att man jemt håller henne under armarne. Men
en karl bör sköta sig sjelf. Det är dessutom
aldrig bränvinets celler krogarnes fel aw det
finns fyllbultar. Låt bli och sup, så försvinner
krogen af sig sjelf. Och lönnkrögeriet — säger
formannen med en blick på madamen som
tydligt säger att han känner henne — den vär-
sta kräfta på en sockens välstånd skulle ej
på så sält kunna existera.
Lönnkrogen är som en spindel, hvilken sit-
ter i midten af sitt hemligt och fint utspända
nät för att passa på hvarje kräk, som kan fastna
deri. Och väl kommet inom hans område,
blir rofvet snart kringspunnet med allt starkare
och starkare trådar, tills det ej längre kan komma
löst, och sedan suger spindeln must oeh merg,
lf och blod ur det — och kastar derpå bort det
såsom till allting odugligt, för att lura på nya
rof. Jag höll på att falla i klorna på ena dylik
spindel, men jag upptäckte hans otäcka fulbet
i rätta ögonhlisket. för att kunna frälsa mig,
och det ha rje man kan lyckas,
bara hat vill; riktigt vill! Mea tar man dagen,
mod