en buss dankarec och ger sig i språk med de båda trashankarne, hvilka under sitt samtal kastat snåla blickar på de välförsedda matskrinen. — Hur står sig folket här på trakten? — frågade han. — Som man tar det; somliga bra, andra klent — de flesta klent. — Här är bara fattiga stackare allihop — säger värdinnan på Berga Kors och träder ut från det inre rummet; bara elände hvart man vänder sig. — Har då inte folket arbetsförtjenst? — Åjo, somliga tider ba de det, somliga inte. Sen jernvägsarbetena slutade har det dock merändels varit ondt om arbete. — Men under det jernvägsarbetet pågick kom väl mycket pengar i svang här som annorstädes, och då borde väl arbetarne kunnat samla något? — Nej, det var en olycka för oss — infaller Pehr i Ängen med en suck; — då skulle alla bli rallbusar förstås, drängarne gifte sig och gaf sig till jernvägen, stugor och nybyggen växte upp som svampar i backarne och allting blef så olyggligt dyrt. — Arbetet är nu slut, förtjensten är slut, men priserna äro lika höga ändå. — Det var sorgligt att höra det; Finnes då här inga herregårdar, som kunna ge arbete? — Vi ha bara en i socknen, och der föda de knappt sina egna underbafvande. Bönderna äro också i stora bekymmer sjelfva för skatter och löner, och många ha fått gå från gård och grund. . — Är det samma sorgliga förhållande i hela trakten? — Nej, i grannsocknen t. ex. ha de det mycket bättre. Der finnes också endast nästan bara sjelfegande bönder; och har bonden en torpare så skaffar han honom alltid föda åtminstone cch suger honom ej så mycket, som herrgården gör med sina torpare. q — Jag har hört talas om sörmlandsherrarna: Men de äro väl ej alla lika? — Nej, det vore synd att säga det. Jag tror ingen har det så svårt som här vid R. Men här ha de också 30 marker på pundet, som man säger. — Nå — och folket har blifvit supigt, kan jag tro? Det brukar alltid följa med fattigdomen eller vara en orsak till den. — Hvad skall man ta sig till — svarar Per och ser på kamraten med en skamfull min. — Det är den vanliga ursäkten — fortsätter forbonden allvarsamt och tar sig en ny buss. — Man söker alltid urskulda sig för att freda sitt samvete. Men med svepskäl försvaras aldrig en dålig handling. Och ingen har rättighet att urskulda sig om han dränker sitt förstånd och sin välfärd i bränvinsglaset. En menniska, som hemfaller åt den lasten, kan knappast bjelpas utan att man jemt håller henne under armarne. Men en karl bör sköta sig sjelf. Det är dessutom aldrig bränvinets celler krogarnes fel aw det finns fyllbultar. Låt bli och sup, så försvinner krogen af sig sjelf. Och lönnkrögeriet — säger formannen med en blick på madamen som tydligt säger att han känner henne — den värsta kräfta på en sockens välstånd skulle ej på så sält kunna existera. Lönnkrogen är som en spindel, hvilken sitter i midten af sitt hemligt och fint utspända nät för att passa på hvarje kräk, som kan fastna deri. Och väl kommet inom hans område, blir rofvet snart kringspunnet med allt starkare och starkare trådar, tills det ej längre kan komma löst, och sedan suger spindeln must oeh merg, lf och blod ur det — och kastar derpå bort det såsom till allting odugligt, för att lura på nya rof. Jag höll på att falla i klorna på ena dylik spindel, men jag upptäckte hans otäcka fulbet i rätta ögonhlisket. för att kunna frälsa mig, och det ha rje man kan lyckas, bara hat vill; riktigt vill! Mea tar man dagen, mod