dag skall frambesvärja det moln, som för alltid skall skymma hennes äktenskapliga lyckas sol... Hej så, det går! Allt lifligare blir scenen, allt tätare ringen af åskådare, allt raskare steg tar posten. Till och med han börjar känna sig lifvad af det glada stojet omkring sig. Eller kanske ökar han stegen för att motverka några dunkla erinringar, hvilka oemotståndligt tränga sig fram ur djupet af hans själ och så småningom antaga allt tydligare och tydligare konturer. Han trycker geväret fastare intill sig och vänder sig bort från den lifliga scenen. Det är en skön tafla från fordom, som hägrar för hans själs öga, en tafla, som kommer hans hjerta att krympa och hans öga att tåras. Han ser ett vinterlandskap, herrligt belyst af middagssolen. En ståtlig herrgård skymtar fram derborta mellan de silfverglittrande träden. Längre fram i förgrunden är en isbelagd damm och på dess spegelblanka yta tvenne barn — en gosse och en flicka. Flickan sitter å en liten prydlig kälke och gossen, hennes bror, skjuter henne framför sig på isen. På vägen från herrgårdsbyggningen komma tvenne promenerande. Det är en man i sina bästa år, egare till egendomen och far till barnen dernere på den isbelagda dammen, och hans unga älskliga maka. Så snart barnen blifva dem varse, gifva de upp ett glädjerop och skynda föräldrarne till mötes så fort deras små ben kunna bära dem. Modren lyfter upp den lilla gossen i sin famn och värmer hans små frusna kindben med sina varma kyssar... Fader, moder och syster sofva nu längesedan i den kalla grafven och han ensam lefver ännu, och hvilket lif... cAflösning! Halt! Werda! Framåt marsch! I natt, på den hårda halmmadrassen i kasernen kan du drömma samma dröm om igen. Kälke upp och kälke ned, stora barn och små barn, fattigmans barn och rikemans barn, klingande skratt och glada barnröster, pigor och skarpskyttar, poliskonstaplar och dagdrifvare af alla klasser — en brokig och glad tafla ur Stockholms-lifvet!