dag skall frambesvärja det moln, som för alltid
skall skymma hennes äktenskapliga lyckas sol...
Hej så, det går! Allt lifligare blir scenen,
allt tätare ringen af åskådare, allt raskare steg
tar posten. Till och med han börjar känna
sig lifvad af det glada stojet omkring sig.
Eller kanske ökar han stegen för att motverka
några dunkla erinringar, hvilka oemotståndligt
tränga sig fram ur djupet af hans själ och så
småningom antaga allt tydligare och tydligare
konturer. Han trycker geväret fastare intill
sig och vänder sig bort från den lifliga scenen.
Det är en skön tafla från fordom, som häg-
rar för hans själs öga, en tafla, som kommer
hans hjerta att krympa och hans öga att tåras.
Han ser ett vinterlandskap, herrligt belyst af
middagssolen. En ståtlig herrgård skymtar
fram derborta mellan de silfverglittrande trä-
den. Längre fram i förgrunden är en isbe-
lagd damm och på dess spegelblanka yta tvenne
barn — en gosse och en flicka. Flickan sitter
å en liten prydlig kälke och gossen, hennes
bror, skjuter henne framför sig på isen. På
vägen från herrgårdsbyggningen komma tvenne
promenerande. Det är en man i sina bästa
år, egare till egendomen och far till barnen
dernere på den isbelagda dammen, och hans
unga älskliga maka. Så snart barnen blifva
dem varse, gifva de upp ett glädjerop och
skynda föräldrarne till mötes så fort deras små
ben kunna bära dem. Modren lyfter upp den
lilla gossen i sin famn och värmer hans små
frusna kindben med sina varma kyssar... Fa-
der, moder och syster sofva nu längesedan i
den kalla grafven och han ensam lefver ännu,
och hvilket lif... cAflösning! Halt! Werda!
Framåt marsch! I natt, på den hårda halm-
madrassen i kasernen kan du drömma samma
dröm om igen.
Kälke upp och kälke ned, stora barn och
små barn, fattigmans barn och rikemans
barn, klingande skratt och glada barnröster,
pigor och skarpskyttar, poliskonstaplar och dag-
drifvare af alla klasser — en brokig och glad
tafla ur Stockholms-lifvet!