24ILCL AUT RHAI MH UTLU TIL LDRAVAIR VA2 rORIIILEA UV
nutidens fordringar kostar inrättandet af ett sådant
apotek med inventarier och varulager 8000 rår,
hushyra 250 rdr; underhbållskostnad, deri inbe-
räknad: vedbrand, lysmateriel, dagsverken, skatter,
postporto, frakter etc., 1000 rdr; lefuadskostnad 800
rdr; beklädnadskostnad? — Et: apotek med dessa
utgifter har gifvit sin innehafvare 5,193 rår 89
öre bruttoinkomst; hvaraf nettobehållningen var
1,831 rdr 27 öre, dermed de ofvan uppgifne ut-
gifterne 2,050 rdr, ränta å 8,000 rdr kapital
480 rdr, summa 2,530 rdr skulle bestridas, lemnande
alltså 698 rdr 73 öre, utom beklädnadskostnad, att
fråga: hvar skola dessa tagas? Detta ipotek har
dock inom sin verkningskrets omkring 20,000 per-
soner och är beläget 5 mil från närmaste annat
större apotek i stad. Yrket fritt, med samma utgif-
ter, men med behållningen minskad, (hvilket är det
mål, som eftersträfvas,) finner man således lätt buru
det skulle komma att skaffa bröd åt sina utöfvare.
Ins. synes antaga att 2,000 af Sveriges Farma-
ceuter sakna bröd, derföre att de ej äro apoteks-
egare. Aro då desse brödlösa derföre att de in-
pehafva en kondition, som gifver dem från 4 till
900 rdr kontant lön och allting fritt? Deras inkom-
ster synas tvertom kunna uppskattas till 8 a 1200
rdr. Huru mången innehafvare af personligt apo-
teksprivilegium kan räkna så stor inkomst att
föda och kläda sig på? och huru många löntagare
i allmänhet, straxt de äro kompetente att sköta en
löngifvande syssla? Hvilken har sedan mesta arbe-
tet, mesta bekymret och mesta ansvaret, en apo-
teksinnehafvare eller en konditionerande farma-
ceut? Äro apoteken nödvändiga — hvilket väl
ingen torde bestrida — så synes det vida lämp-
ligare, att staten gjorde sig till egare af alla sälj-
bara privilegier, såsom den är cgare af de nuva-
rande personela, antingen genom att inlösa dem
eller ock, som är föreslaget af de privilegii-inne-
hafvande apotekarne, genom amortering på 50 år;
och apotekarne blefve tjenstemän, åtnjutande af
staten en lön som motsvarade lefnadskostnaderna
samt fri lokal för de nya apotek, som tillkomma
på en kommuns begäran; och så arbetspriset i
taxan minskades hvilket är det som under när-
varande förhållanden gör medikamenterne dyra —
så att detta kunde komma att motsvara den utgift
apotekets underhåll kräfver. Men som arbetsarf-
vodet, öfver hufvud taget, är den egentligaste brut-
tovinsten nu, kan detta ej minskas, utan att göra
det för apotekarne omöjligt att finna sitt uppe-
bälle på de inkomster deras apotek inbringa.
Dessa fordringar för apotekarne skola säkerligen
af ins. synas lika obilliga, som apotekarne måste
finna ins. fordringar på dem. Men sammanställ
läkarne och apotekarne, som till sina yrken stå
hvarandra närmast. En kommun, som begär en
läkare, erhåller en sådan, mot vilkor att skaffa
honom fri bostad; han har dessutom 1,500 åa 2,000
rdr lön af staten och uppbär likväl arfvode för
alla sina praktiska åtgöranden. Låt honom taga
endast 50 öre för hvarje recept han skrifver. Hvil-
ket recept gifver apotekaren 50 öre i nettobehåll-
ning? Läkaren har dock ej någon vidare utgift
för att kunna uppfylla sina skyldigheter än lef-
nadskostnaden! Samma kommun erhåller äfven
apotek, som kostar sin privilegii-innehafvare ofvan
uppgifna summa att ordna och underhålla — för
att endast hålla oss vid det pekuniära — utan att
han tillförsäkras ett enda öres inkomst; och han
skall hafva sitt apotek fullt färdigt till afsyning
anmäldt inom åtta månader efter delfåendet af sin
utnämning, äfven om han skulle blifva nödsakad
bygga sig lokal dertill. Redan häruti ligger en
orättvisa; ty en enskild person tvingas här till
uppoffringar, som kunna störta hans hela framtida
ekonomi, derföre att en hel kommun tycker det
kan för sig vara fördelaktigt att i behofvets stund
hafva en sådan inrättning så nära till hands som
möjligt — utan att denna kommun dock har några
pligter att uppfylla för åtnjutandet af en sådan
förmån. Dessutom kan apotekaren på en sådan
plats blifva tvungen att till hvad pris som helst
köpa jord och bygga sig lokal — ett företag som
kan kosta honom långt mera än det verkligen är
värdt — och allt detta på egen bekostnad; utan
att han hvarken för sig eller de sina tillförsäkras
någon deremot svarande ersättning om han kom-
mer på obestånd eller faller ifrån. Eller, för att
slippa bygga, kan han i lyckligt fall undslippa
med att blifva prejad till betalande af oskälig
hyra för usla lokaler, af någon enskild, som fin-
ner ett lämpligt tillfälle att ockra på den behöf-
vande!
Vill man opartiskt granska dessa förhållanden,
så skall man finna att apoteksinnehafvarnes ställ-
ning är föga afundsvärd, synnerligast om man
dertill tager i betraktande det praktiska af deras
yrke. En apotekare, hvars inkomster ej medgifva
honom att hålla sig biträde, måste ofta förrätta en
dagakarls arbete — utan att hafva en dagakarls
lön — och är bunden som en fånge; ty han måste
stå till reds ej mindre helgedagar än söckendagar,
ej mindre natt än dag — oberäknadt det ansvar
hvartill en apotekare är förpligtad. För öfrigt hän-
visar ins. till Skydd för det allmänna bästa, och
ingen godtycklig medikaments-försäljning! af d:r
H. Wald, i öfversättning utkommen på A. Bon-
niers förlag 1865. Ehuru denna skrift närmast
berör Preussens farmaceutiska förhållanden, finner
den dock tillämpning på våra.
Bättre lön föf sin möda synas dessa reformato-
rer, som visa sådant deltagande för allmänhetens
bästa, kunna skörda, om de förmådde inverka på
denna, att frångå sina både moral, ekonomi och
helsa förstörande ovanor, oseder och bruk och ätergå
till seder och bruk, för den mera passande; då
både apotek och läkare kunna blifva öfverflö-
diga — och vi kunna slippa se lasaretter och spinn-
hus fyllda af offer för lättsinne, dårhusen fyllda
af lefvande lik och fängelserna fullproppade af
offer för lasten — och denna allmänhet kunde be-
frias ifrån att för några öre söka återköpa en helsa,
som den med uträckta händer offrat tid, omtanka
och kapitaler på att undergräfva! Ty, om ej på
annat, anser man sig hafva privilegium på att få
behålla helsan, huru man ock handskas med den.
Men säkerligen skall man erfara, att hvilka om-
vägar man än söker, huru djupsinnigt som helst
uttänkta, skall man på dem dock endast finna pal-
liativer!
Något sådant synes vara värdt att anbefalla vår
snart sammanträdande riksdag att tänka på.
Den nya tilltalsreformen.
13 mottagna 1 försår föliande bref-