24ILCL AUT RHAI MH UTLU TIL LDRAVAIR VA2 rORIIILEA UV nutidens fordringar kostar inrättandet af ett sådant apotek med inventarier och varulager 8000 rår, hushyra 250 rdr; underhbållskostnad, deri inberäknad: vedbrand, lysmateriel, dagsverken, skatter, postporto, frakter etc., 1000 rdr; lefuadskostnad 800 rdr; beklädnadskostnad? — Et: apotek med dessa utgifter har gifvit sin innehafvare 5,193 rår 89 öre bruttoinkomst; hvaraf nettobehållningen var 1,831 rdr 27 öre, dermed de ofvan uppgifne utgifterne 2,050 rdr, ränta å 8,000 rdr kapital 480 rdr, summa 2,530 rdr skulle bestridas, lemnande alltså 698 rdr 73 öre, utom beklädnadskostnad, att fråga: hvar skola dessa tagas? Detta ipotek har dock inom sin verkningskrets omkring 20,000 personer och är beläget 5 mil från närmaste annat större apotek i stad. Yrket fritt, med samma utgifter, men med behållningen minskad, (hvilket är det mål, som eftersträfvas,) finner man således lätt buru det skulle komma att skaffa bröd åt sina utöfvare. Ins. synes antaga att 2,000 af Sveriges Farmaceuter sakna bröd, derföre att de ej äro apoteksegare. Aro då desse brödlösa derföre att de inpehafva en kondition, som gifver dem från 4 till 900 rdr kontant lön och allting fritt? Deras inkomster synas tvertom kunna uppskattas till 8 a 1200 rdr. Huru mången innehafvare af personligt apoteksprivilegium kan räkna så stor inkomst att föda och kläda sig på? och huru många löntagare i allmänhet, straxt de äro kompetente att sköta en löngifvande syssla? Hvilken har sedan mesta arbetet, mesta bekymret och mesta ansvaret, en apoteksinnehafvare eller en konditionerande farmaceut? Äro apoteken nödvändiga — hvilket väl ingen torde bestrida — så synes det vida lämpligare, att staten gjorde sig till egare af alla säljbara privilegier, såsom den är cgare af de nuvarande personela, antingen genom att inlösa dem eller ock, som är föreslaget af de privilegii-innehafvande apotekarne, genom amortering på 50 år; och apotekarne blefve tjenstemän, åtnjutande af staten en lön som motsvarade lefnadskostnaderna samt fri lokal för de nya apotek, som tillkomma på en kommuns begäran; och så arbetspriset i taxan minskades hvilket är det som under närvarande förhållanden gör medikamenterne dyra — så att detta kunde komma att motsvara den utgift apotekets underhåll kräfver. Men som arbetsarfvodet, öfver hufvud taget, är den egentligaste bruttovinsten nu, kan detta ej minskas, utan att göra det för apotekarne omöjligt att finna sitt uppebälle på de inkomster deras apotek inbringa. Dessa fordringar för apotekarne skola säkerligen af ins. synas lika obilliga, som apotekarne måste finna ins. fordringar på dem. Men sammanställ läkarne och apotekarne, som till sina yrken stå hvarandra närmast. En kommun, som begär en läkare, erhåller en sådan, mot vilkor att skaffa honom fri bostad; han har dessutom 1,500 åa 2,000 rdr lön af staten och uppbär likväl arfvode för alla sina praktiska åtgöranden. Låt honom taga endast 50 öre för hvarje recept han skrifver. Hvilket recept gifver apotekaren 50 öre i nettobehållning? Läkaren har dock ej någon vidare utgift för att kunna uppfylla sina skyldigheter än lefnadskostnaden! Samma kommun erhåller äfven apotek, som kostar sin privilegii-innehafvare ofvan uppgifna summa att ordna och underhålla — för att endast hålla oss vid det pekuniära — utan att han tillförsäkras ett enda öres inkomst; och han skall hafva sitt apotek fullt färdigt till afsyning anmäldt inom åtta månader efter delfåendet af sin utnämning, äfven om han skulle blifva nödsakad bygga sig lokal dertill. Redan häruti ligger en orättvisa; ty en enskild person tvingas här till uppoffringar, som kunna störta hans hela framtida ekonomi, derföre att en hel kommun tycker det kan för sig vara fördelaktigt att i behofvets stund hafva en sådan inrättning så nära till hands som möjligt — utan att denna kommun dock har några pligter att uppfylla för åtnjutandet af en sådan förmån. Dessutom kan apotekaren på en sådan plats blifva tvungen att till hvad pris som helst köpa jord och bygga sig lokal — ett företag som kan kosta honom långt mera än det verkligen är värdt — och allt detta på egen bekostnad; utan att han hvarken för sig eller de sina tillförsäkras någon deremot svarande ersättning om han kommer på obestånd eller faller ifrån. Eller, för att slippa bygga, kan han i lyckligt fall undslippa med att blifva prejad till betalande af oskälig hyra för usla lokaler, af någon enskild, som finner ett lämpligt tillfälle att ockra på den behöfvande! Vill man opartiskt granska dessa förhållanden, så skall man finna att apoteksinnehafvarnes ställning är föga afundsvärd, synnerligast om man dertill tager i betraktande det praktiska af deras yrke. En apotekare, hvars inkomster ej medgifva honom att hålla sig biträde, måste ofta förrätta en dagakarls arbete — utan att hafva en dagakarls lön — och är bunden som en fånge; ty han måste stå till reds ej mindre helgedagar än söckendagar, ej mindre natt än dag — oberäknadt det ansvar hvartill en apotekare är förpligtad. För öfrigt hänvisar ins. till Skydd för det allmänna bästa, och ingen godtycklig medikaments-försäljning! af d:r H. Wald, i öfversättning utkommen på A. Bonniers förlag 1865. Ehuru denna skrift närmast berör Preussens farmaceutiska förhållanden, finner den dock tillämpning på våra. Bättre lön föf sin möda synas dessa reformatorer, som visa sådant deltagande för allmänhetens bästa, kunna skörda, om de förmådde inverka på denna, att frångå sina både moral, ekonomi och helsa förstörande ovanor, oseder och bruk och ätergå till seder och bruk, för den mera passande; då både apotek och läkare kunna blifva öfverflödiga — och vi kunna slippa se lasaretter och spinnhus fyllda af offer för lättsinne, dårhusen fyllda af lefvande lik och fängelserna fullproppade af offer för lasten — och denna allmänhet kunde befrias ifrån att för några öre söka återköpa en helsa, som den med uträckta händer offrat tid, omtanka och kapitaler på att undergräfva! Ty, om ej på annat, anser man sig hafva privilegium på att få behålla helsan, huru man ock handskas med den. Men säkerligen skall man erfara, att hvilka omvägar man än söker, huru djupsinnigt som helst uttänkta, skall man på dem dock endast finna palliativer! Något sådant synes vara värdt att anbefalla vår snart sammanträdande riksdag att tänka på. Den nya tilltalsreformen. 13 mottagna 1 försår föliande bref