ein af de promenerande damerna och de dansande barnen och flickorna så stor, att jag med möda lotsade mig fram mellan krinolinerna. Afven den sköna flickan, med det präktiga svarta håret, från gårdagens afton återsåg jag. Den gräsgröna musslinsklädning, hon nu bar, upphöjde ännu mera hennes fylliga, yppiga gestalt; i sitt svarta hår bar hon en röd kamelia. I. sitt hem sjöng hon för mig den i London nästan förgätna visan om Nelly Gray, flickan vid Kentucky-floden, och sedan drucko vi en mugg öl med hvarandra på ett värdshus. Men min mening är ju ej att berätta om den sköna Bita med den röda kamelian i det svarta håret och i gräsgröna musslinsklädningen, utan om Themsstadens illa kända qvarter och gator, om tjufvar och rånare. TLåtom 0s3 alltså återvända till hr John, hvilken, sedan vi till klockan nära tio uppehållit oss i PetticoatLane; sade att det nu väl kunde vara på tiden att besöka gatorna i nedre Thems-trakten. Under det vi till fots begifva oss dit och gatorna blifva allt mörkare och husen allt mindre, vill jag berätta läsaren om de s; k. cracksmenp, inbrottstjufvar och rånare, den farligaste klass blaad tjufvarne, hvilken brukar bebo dessa qvarter. ba likasom ficktjufvarne intaga främsta rummet bland de tjufvar, hvars handtverk erfordrar en lätt hand, list och slughet — så intaga the cracksmen hedersrummet bland tjufvar i London, hvilkas yrke gör styrka och oförvägenhet till ett oundgängligt vilkor. Sedan frisedelssystemet kommit i svang i London, har denna af tjufvar vunnit en oerhörd utveckling: De rigifne subjekterna återvända i det menskliga