der infunnit sig, då L. framtagit en af Zätterberg förut bevitnad skuldsedel, som B. dock vägrat bevitna, emedan utgifvaren Blomqvist redan var död. L. bad då vitnet ej omtala detta, utan finge han väl skaffa sig annat vitne, och igenkände vitnet den nu företedda skuldsedeln, såsom varande densamma, men då blott försedd med Zätterbergs vitnesteckning. Någon dag under sistl. sept. hade vitnet talat med Zätterberg i Åsanders portgång, förebrående honom falsk ed, då M. svarat: Om du gjort det, hade ock du fått dig en femtia — hvad gjorde en sådan bonded? Fabrikör Åsander hade under sistlidne sept. hemma hos sig, men oförmärkt af de samtalande, hört Zätterberg och Berglund sinsemellan tala om Zätterbergs då aflagdsa vitnesed, dervid Z. på B:s råga: hur kunde morbror bevittna reversen, då Blomqvist var död? svarat: hvad gjorde det, en sådan bonded? Om du skrifvit. på, bade ock du fått dig en femtia. Z. bestred dessa vitnesmål, viljande göra troligt att femtian gällt den omförmälda kohandeln, hvarpå Z. B. skulle förtjena den summan, och Larsson, visande en del af sina affärere gående löst på 46,000 rår, hvaraf skulle synas att han lätt kunnat låna Blomqvist 6000 rdr, åberopade till bevis på sin oskuld ett skriftligt intyg af J. Alenius, som vitsordade att Larsson och Blomqvist vid omstämda tiden haft affärer med hvarandra samt att B. verkligen lånat summan af Larsson, som sjelf uppkallat Alenius att nu beediga sitt skriftliga intyg. Men Alenius upplyste: att, sedan Psilander återkallat sin falska ed, Larsson för omkring 14 dagar sedan från Stockholm hitkommit och qvällen förut i Alenii kök vidtalt A. att gifva honom det företedda betyget, som dagen derpå skrifvits af Alenius efter Larssons då medhafda konceptien spanmålskällare under Gustavianum, dit A. beställts af Larsson för att omskotta hans korn, ehuru han der icke hade något korn. A. hade då fått 50 öre, med löfte om 25 rdr så snart han beedigat sitt betyg och ytterligare 25 rdr, när Larsson utbekomme de 6000 rdr. Också hade A. fått bref från fjerdingsman Eriksson att sammanträffa med honom och Larsson denna dag före inställelsen inför rätta, hvilket ock skett, då de samtalat om saken, men A. hållit god min, så att hvarken Eriksson eller Larsson anat hvilken Urias de hade att göra med. Larsson hade då sagt: hade jag blott ett så duktigt vitne till skulle det gå bra. Vitnet, som af oförstånd villfarit Larssons begäran att skrifva det företedda betyget, men genast kommit att närmare tänka derpå, hade ofördröjligen anmält förloppet hos borgmästaren Kindeström och fabrikören Widman, sterbhusets gode man. Larsson, hvilken hela tiden hållit sig kavat med en påfallande fräckhet och förhärdelse, som vitnade om stora framsteg å dennn bana, började nu sväfva i sin ordkarghet: Alenius trasslar bort alltihop för mig, — (skratt aftingsmenigheten som fyllde hela salen) — jag kunde aldrig tro sådant om honom — han har likväl erkänt betygets sanningsenlighet i vitnens närvaro och jag vill hafva dem hörda etc. , Larsson yrkar då ej sitt vitnes hörande på ed? frågade ordföranden, men då L. derifrån afstod, yrkades detta af svaranden, hvarefter Alenius med ed bekräftade sina muntliga upplysningar. Svaranden åberopade slutligen vitnet J. A. Heln, som berättade: han hade varit så god vän med Blomqvist i lifstiden, att Blomqvist meddelat honom många förtroenden; under hösen 13865 hade Blomqvist för vitnet yttrat sin glädje deröfver, att han icke gått i borgen för Larsson, den slipade skälmen, oaktadt han derom enträgnast anhållit; han var fullt öfvertygad derom, att Larsson tuttat på både qgvarnen och bränneriet vid Waksalatull, ehuru det ej kunnat bevisas, och en sådan man hade ock då kunnat lätt göra cession. Emnahanda språk hade Blomqvist fört med vitnet just som han insjuknade förliden februari, dervid Blomqvist tillika förklarat sig endast vara skyldig omkring 10,000 rår på sin,gård, hvadan det gladde honom, dels att han icke borgat för Larsson, dels att han kunde lemna sina anhöriga nödig bergning, om han nu aflede. B. hade intet skäl att på sitt yttersta framkomma med osanningar för vitnet. Sedan stadsfiskalen uppträdt i saken och yrkat häktning å Larsson, likasom han förut yrkat ansvar å Psilander samt svaranden biträdt häktningsyrkandet, tog rätten afträde i sitt förmak, men resolverade efter en mycket lång öfverläggning, att Larsson, oaktadt all denna bevisning, ej kunde i häkte inmanas, då han var bofast person, och skulle målet åter förekomma den 17 dennes, då svaranden ville afgifva sina slutpåståenden.