der infunnit sig, då L. framtagit en af Zätterberg
förut bevitnad skuldsedel, som B. dock vägrat be-
vitna, emedan utgifvaren Blomqvist redan var död.
L. bad då vitnet ej omtala detta, utan finge han
väl skaffa sig annat vitne, och igenkände vitnet
den nu företedda skuldsedeln, såsom varande den-
samma, men då blott försedd med Zätterbergs vit-
nesteckning. Någon dag under sistl. sept. hade
vitnet talat med Zätterberg i Åsanders portgång,
förebrående honom falsk ed, då M. svarat: Om du
gjort det, hade ock du fått dig en femtia — hvad
gjorde en sådan bonded?
Fabrikör Åsander hade under sistlidne sept.
hemma hos sig, men oförmärkt af de samtalande,
hört Zätterberg och Berglund sinsemellan tala om
Zätterbergs då aflagdsa vitnesed, dervid Z. på B:s
råga: hur kunde morbror bevittna reversen, då
Blomqvist var död? svarat: hvad gjorde det, en
sådan bonded? Om du skrifvit. på, bade ock
du fått dig en femtia.
Z. bestred dessa vitnesmål, viljande göra troligt
att femtian gällt den omförmälda kohandeln, hvar-
på Z. B. skulle förtjena den summan, och Lars-
son, visande en del af sina affärere gående löst
på 46,000 rår, hvaraf skulle synas att han lätt
kunnat låna Blomqvist 6000 rdr, åberopade till be-
vis på sin oskuld ett skriftligt intyg af J. Alenius,
som vitsordade att Larsson och Blomqvist vid om-
stämda tiden haft affärer med hvarandra samt att
B. verkligen lånat summan af Larsson, som sjelf
uppkallat Alenius att nu beediga sitt skriftliga in-
tyg. Men
Alenius upplyste: att, sedan Psilander återkal-
lat sin falska ed, Larsson för omkring 14 dagar
sedan från Stockholm hitkommit och qvällen förut
i Alenii kök vidtalt A. att gifva honom det före-
tedda betyget, som dagen derpå skrifvits af Alenius
efter Larssons då medhafda konceptien spanmåls-
källare under Gustavianum, dit A. beställts af
Larsson för att omskotta hans korn, ehuru han
der icke hade något korn. A. hade då fått 50 öre,
med löfte om 25 rdr så snart han beedigat sitt
betyg och ytterligare 25 rdr, när Larsson utbe-
komme de 6000 rdr. Också hade A. fått bref från
fjerdingsman Eriksson att sammanträffa med honom
och Larsson denna dag före inställelsen inför rätta,
hvilket ock skett, då de samtalat om saken, men
A. hållit god min, så att hvarken Eriksson eller
Larsson anat hvilken Urias de hade att göra med.
Larsson hade då sagt: hade jag blott ett så duk-
tigt vitne till skulle det gå bra.
Vitnet, som af oförstånd villfarit Larssons be-
gäran att skrifva det företedda betyget, men genast
kommit att närmare tänka derpå, hade ofördröjli-
gen anmält förloppet hos borgmästaren Kinde-
ström och fabrikören Widman, sterbhusets gode
man.
Larsson, hvilken hela tiden hållit sig kavat med
en påfallande fräckhet och förhärdelse, som vit-
nade om stora framsteg å dennn bana, började nu
sväfva i sin ordkarghet: Alenius trasslar bort
alltihop för mig, — (skratt aftingsmenigheten som
fyllde hela salen) — jag kunde aldrig tro sådant
om honom — han har likväl erkänt betygets san-
ningsenlighet i vitnens närvaro och jag vill hafva
dem hörda etc. ,
Larsson yrkar då ej sitt vitnes hörande på ed?
frågade ordföranden, men då L. derifrån afstod,
yrkades detta af svaranden, hvarefter Alenius med
ed bekräftade sina muntliga upplysningar.
Svaranden åberopade slutligen vitnet J. A. Heln,
som berättade: han hade varit så god vän med
Blomqvist i lifstiden, att Blomqvist meddelat ho-
nom många förtroenden; under hösen 13865 hade
Blomqvist för vitnet yttrat sin glädje deröfver, att
han icke gått i borgen för Larsson, den slipade
skälmen, oaktadt han derom enträgnast anhållit;
han var fullt öfvertygad derom, att Larsson tuttat
på både qgvarnen och bränneriet vid Waksalatull,
ehuru det ej kunnat bevisas, och en sådan man
hade ock då kunnat lätt göra cession. Emnahanda
språk hade Blomqvist fört med vitnet just som han
insjuknade förliden februari, dervid Blomqvist til-
lika förklarat sig endast vara skyldig omkring
10,000 rår på sin,gård, hvadan det gladde honom,
dels att han icke borgat för Larsson, dels att han
kunde lemna sina anhöriga nödig bergning, om
han nu aflede. B. hade intet skäl att på sitt yt-
tersta framkomma med osanningar för vitnet.
Sedan stadsfiskalen uppträdt i saken och yrkat
häktning å Larsson, likasom han förut yrkat ansvar
å Psilander samt svaranden biträdt häktningsyr-
kandet, tog rätten afträde i sitt förmak, men resol-
verade efter en mycket lång öfverläggning, att
Larsson, oaktadt all denna bevisning, ej kunde i
häkte inmanas, då han var bofast person, och skulle
målet åter förekomma den 17 dennes, då svaranden
ville afgifva sina slutpåståenden.