Jernvägsstyrelsens förmynderskap, han är icke behandlad såsom en förnuftig varelse, han låses in i en vagn, ur kvilken han icke kan komma, utan med konduktörens hjelp; hans saker tagag ifrån honom och han har icke annat att göra, än attinrätta sig beqvämt. Huru annorlunda är det icke i England! Der betraktas man såsom en menniska, sjelf ansvarig för sina handlingar. Första gången man derför åker på en jernväg i England, blir man snart sagdt förskräckt öfver det synbart oerhörda slarfvet. Allt synes vara i oordning. Brådskande menniskor, skrikande månglare, grälande bärare och ömma afsked utgöra för fremlingen en tafla af de besynnerligaste motsatser, hvilken afbrytes genom att tåget sätter sig i gång med öppna dörrar! Här kan man se frihetens vådor, äro många färdiga att utropa. Här måste talrika olyckshändelser tilldraga sig! Sådana inträffa likväl icke oftare i England än annorstädes, och sedan man någon tid vant sig vidatt vara fri från jernvägsstyrelsens förmynderskap och att handla efter eget förstånd, tycker man det bör så vara, och kan icke längre se någon synnerlig orsak till olyckshändelser förknippad meu denna frihet.