mot myndigheternas önskan begicks ingen oord-
ning, som föranledde användande af våld. . Så
snart soldater kom marscherande eller ridande,
delade sig folkhopen, så att de kunde fritt
passera,
— Sannerligen, sade major Flood; som stod
jemte några officerare i ett af kasernens fön-
ster, jag någonsin förr sett något dylikt. Bond-
pojkarne äro så fredliga, som om de bevistade
en begrafning.
— Ahl soldaterna ha injagat skräck hos dem.
— ÅAhnej, ni vet icke om hvilka ni talar,
utropade irländaren, som började blifva miss-
belåten såväl med sig sjelf som krigsrättens
dom öfver Redmond ONeil: Den lugnaste
hunden har de skarpaste tänderna, icke den
lilla knärackan, som skäller på hvarje förbi-
gående.
— Ni tror alltså att fara hotar? yttrade ad-
jutanten.
— Det är icke så utan, svarade majoren.
Jag skulle önska att general Talbot vore här,
tillade han. Det är besynnerligt att han dröjer
så länge. Man säger att han är en utmärkt
soldat och en klok man med hjertat på rätta
stället.
— Er önskan blir utan tvifvel mycket snart
uppfylld, sade Daunt, som emellertid inkommit
i rummet; ty så vida jag icke misstager mig,
är generalen redan inne i staden:
Under det han yttrade detta; pekade han på
en stor resvagn, som drogs af fyra hästar och
långsamt rullade fram genom folkmassan.
— Det är general Talbot! utropade kapten
Lumley; jag såg hans uniform; när åkdonet
vek af vid gathörnet derborta;