Meu hvad är orsaken till att det tusenåriga kristliga samhällets institutioner stå i uppenbar strid mot andan af dess enklaste grundsatser? Jag vill försöka att förklara den hufvudsakliga orsaken härtill. Statskyrkan, eller måhända rättare sagdt dess förklarade himmelska ledare, folkets religiösa och verldsliga lärare, har i alla tider sträfvat att hålla både verldslig och andlig makt i sina händer, och vi veta att de haft den i fullt mått; men det jesuitiska hyckleriet har nått sin höjd, och dess bloddränkta sol är i nedgående. Statskyrkan har i egenskap af folklärare användt sin utomordentliga makt att hålla folket i ett fanatiskt mörker, emedan det varit enda medlet att upprätthålla denna makt. Den har företagit sig att blodigt aga, för att derigenom inskärpa tron i folk, och än i denna dag söker den, så vidt omständigheterna det tillåta, att använda samma medel och skall göra det så länge dess privilegier existera. Emellan folket och statskyrkans högprester har rådt och ännu råder samma förhållande, som en gämmal saga förmäler, om tvenne gummor som odde tillsamman, den ena hade ett ljus, men högmod, afund och känslolöshet förbjöd henne att låta den andra gumman se från detsamma. För att förekomma detta, satte hon sitt ljus under ett sprucket krus, så att ljuset derifrån endast skulle komma henne till nytta. Statskyrkans privilegierade lärare ha gjort på samma sätt, för att kunna leda det blinda folket efter sina verldsliga afsigter, men som de icke kunna fullkomligt innestänga ljuset i krukan, och hon som andra gamla ting, murknat under tidens tärände förstörelse, så har ljuset litet efter hand utträngt genom de af tidens åverkan frambragta hålen och fallit ibland folket, så det är nu fara vårdt att folkupplysningen underminerat det gamla skrället, och en vacker dag sänder det dit, der det för länge sedan skulle hafva varit. Mina vänner, ni veten att jag är ingen Guds eller religions föraktare, icke heller någon antichrist, men jag kan inte se det sann frihet existerar eller kan komma att existera, utan tankefrihet äfven i religionssaker. Och jag kan derföre icke med tystnad förbigå, att religionsförtryck är följden af en privilegierad statskyrka. Hvem kan binda en menniskas tankar, och är det någonting heligare än tankefriheten, är det icke en helig, naturlig rätt, det menniskan skall få dyrka Gud i enlighet med hennes samvetes känslor? Sann kristendom måste bibringas på öfvertygelsens väg, tvång leder naturligtvis till hyckleri och förakt för all religion. Jag är heller icke någon revolutionist, derföre att jag söker visa grunder för sann medborgerlig frihet, och huru nödvändigt för dess sanna framgång det är, att vi söka erhålla den upplysning, som fordras för våra medborgerliga pligters uppfyllande. Jag har framställt min opinion och kommer nu till den slutsatsen, att rättvisa, sundt förstånd, naturens och äfven kristna religionens enkla fundamental-principer, förklara sig för personlig medborgarrätt, tankeoch yttrandefrihet lika åt alla menniskor.