Meu hvad är orsaken till att det tusenåriga krist-
liga samhällets institutioner stå i uppenbar strid
mot andan af dess enklaste grundsatser? Jag vill
försöka att förklara den hufvudsakliga orsaken
härtill. Statskyrkan, eller måhända rättare sagdt
dess förklarade himmelska ledare, folkets religiösa
och verldsliga lärare, har i alla tider sträfvat att
hålla både verldslig och andlig makt i sina hän-
der, och vi veta att de haft den i fullt mått; men
det jesuitiska hyckleriet har nått sin höjd, och
dess bloddränkta sol är i nedgående. Statskyrkan
har i egenskap af folklärare användt sin utomor-
dentliga makt att hålla folket i ett fanatiskt mör-
ker, emedan det varit enda medlet att upprätthålla
denna makt. Den har företagit sig att blodigt
aga, för att derigenom inskärpa tron i folk, och
än i denna dag söker den, så vidt omständighe-
terna det tillåta, att använda samma medel och
skall göra det så länge dess privilegier existera.
Emellan folket och statskyrkans högprester har
rådt och ännu råder samma förhållande, som en
gämmal saga förmäler, om tvenne gummor som
odde tillsamman, den ena hade ett ljus, men
högmod, afund och känslolöshet förbjöd henne att
låta den andra gumman se från detsamma. För
att förekomma detta, satte hon sitt ljus under ett
sprucket krus, så att ljuset derifrån endast skulle
komma henne till nytta. Statskyrkans privilegie-
rade lärare ha gjort på samma sätt, för att kunna
leda det blinda folket efter sina verldsliga afsig-
ter, men som de icke kunna fullkomligt innestänga
ljuset i krukan, och hon som andra gamla ting,
murknat under tidens tärände förstörelse, så har
ljuset litet efter hand utträngt genom de af tidens
åverkan frambragta hålen och fallit ibland folket,
så det är nu fara vårdt att folkupplysningen un-
derminerat det gamla skrället, och en vacker dag
sänder det dit, der det för länge sedan skulle
hafva varit.
Mina vänner, ni veten att jag är ingen Guds
eller religions föraktare, icke heller någon anti-
christ, men jag kan inte se det sann frihet exi-
sterar eller kan komma att existera, utan tanke-
frihet äfven i religionssaker. Och jag kan derföre
icke med tystnad förbigå, att religionsförtryck är
följden af en privilegierad statskyrka. Hvem kan
binda en menniskas tankar, och är det någonting
heligare än tankefriheten, är det icke en helig,
naturlig rätt, det menniskan skall få dyrka Gud i
enlighet med hennes samvetes känslor? Sann kri-
stendom måste bibringas på öfvertygelsens väg,
tvång leder naturligtvis till hyckleri och förakt för
all religion.
Jag är heller icke någon revolutionist, derföre
att jag söker visa grunder för sann medborgerlig
frihet, och huru nödvändigt för dess sanna fram-
gång det är, att vi söka erhålla den upplysning,
som fordras för våra medborgerliga pligters upp-
fyllande. Jag har framställt min opinion och kom-
mer nu till den slutsatsen, att rättvisa, sundt för-
stånd, naturens och äfven kristna religionens enkla
fundamental-principer, förklara sig för personlig
medborgarrätt, tanke- och yttrandefrihet lika åt
alla menniskor.