var — han visste det — rik och den unga
vackra damen hans enda barn:
— Lyckan klappar en gång i lifvet på hvarje
menniskas dörr, mumlade han för sig sjelf.
Det är något sent; hon klappar på min; men
jag bör derföre icke behandla henne oartigt så-
söm en tölp och visa henne ifrån mig:
— Ännu en gång; ropade generalen otålig;
frågar jag, hvilken är er afsigt? Hvilken fördel
kan min fångenskap eller död tillskynda er och
dessa vilseförda menniskor?
Jorrocks vände sig till sina kamrater, som
voro ifrigt sysselsatta med att genomleta kapp-
säckarne; och befallde dem aflägsna sig. Han
ville icke gerna i vittnens närvaro framställa
sina pretentioner.
Männen lydde motvilligt; de hade just då
tagit fram generalens uniformsrock; som pryd-
des af flera in- och utländska ordensstjernor, och
sågo derföre ogerna; att plundringen blef oaf-
bruten:
— General Talbot, sade Jorrocks, jag vill
blott säga er några få ord. Ni är en militär
och skall säkerligen förstå mig: — Ni är en
man af verld, som icke skall bedöma mig efter
den simpla drägt jag bär; och som ingalunda
är ötfverensstämmande med den rang, hvarpå
jag har rättmätiga anspråk: Herr general, jag
är en ädling, tillade ban.
— Fortsätt, fortsätt, sade hans fånge med
ett bittertleende, framkalladtaf uttrycket cädling.
x— Det parti till hvilket jag hörer, har spe-
lat ett högt spel och vunnit. Emellertid är
det för detta partis planer af högsta vigt att
ni icke under närvarande förhållanden erhåller