var — han visste det — rik och den unga vackra damen hans enda barn: — Lyckan klappar en gång i lifvet på hvarje menniskas dörr, mumlade han för sig sjelf. Det är något sent; hon klappar på min; men jag bör derföre icke behandla henne oartigt såsöm en tölp och visa henne ifrån mig: — Ännu en gång; ropade generalen otålig; frågar jag, hvilken är er afsigt? Hvilken fördel kan min fångenskap eller död tillskynda er och dessa vilseförda menniskor? Jorrocks vände sig till sina kamrater, som voro ifrigt sysselsatta med att genomleta kappsäckarne; och befallde dem aflägsna sig. Han ville icke gerna i vittnens närvaro framställa sina pretentioner. Männen lydde motvilligt; de hade just då tagit fram generalens uniformsrock; som pryddes af flera inoch utländska ordensstjernor, och sågo derföre ogerna; att plundringen blef oafbruten: — General Talbot, sade Jorrocks, jag vill blott säga er några få ord. Ni är en militär och skall säkerligen förstå mig: — Ni är en man af verld, som icke skall bedöma mig efter den simpla drägt jag bär; och som ingalunda är ötfverensstämmande med den rang, hvarpå jag har rättmätiga anspråk: Herr general, jag är en ädling, tillade ban. — Fortsätt, fortsätt, sade hans fånge med ett bittertleende, framkalladtaf uttrycket cädling. x— Det parti till hvilket jag hörer, har spelat ett högt spel och vunnit. Emellertid är det för detta partis planer af högsta vigt att ni icke under närvarande förhållanden erhåller