däck, åtföljd af den näst yngste lotsen V. Ekberg Uppkomna å vraket, och sedan man kastat en lodlina till dem för att få någon styrsel på båten, var den sista återstående af besättningen, eller kapten Olssons son, i så svagt tillstånd, att han endast kunde utsträcka sina armar emot den frarskyndande lotsen. Winberg, ständigt öfverspolad af brottsjöar, bar honom då akterut och fick honom ned i båten, biträdd af Ekberg. Han utfördes genast till kuttern, men under seglingen in till Sandhamn utandades den skeppsbrutne ynglingen sin sista suck i faderns armar. Under hela detta räddningsarbete var äfven den andra kuttern, bemannad med lotsar, ute i händelse af behof. Man kan nogsamt föreställa sig de svårigheter, ansträngningar och mödor, som Sandhamns lotsar haft att bekämpa vid räddandet af dessa 6 menniskolif, då arbetet härvid upptog nära sju timmars tid under en stormig och ru: skig novembernatt; ty de räddade kommo först i land vid Sandhamn kl. 3 på morgonen, utan att för öfrigt hafva kunnat berga det ringaste af kläder och effekter, men der man egnade dem all möjlig omvårdnad. Enligt kapten Olssons berättelse, hade fartyget hela söndagen varit läck, och då han under snöstormen på vinst och förlust kommit innanför bojarne vid inloppet till Sandhamnsleden, var det nära att sjunka och ville knappt styra, utan dre! åt lä om farvattnet. Man hade försökt att utsätta båten, men en sjö bortryckte den, dervid brädgången sönderslogs, hvarigenom sjön inrusade så mycket våldsammare. Kapten påstår, att om det vara ännu några minuter innan fartyget sattes på strand hade man bestämdt sjunkit. Fn lycka i olyckan var, att fartyget strandade på det enda ställe å Korsö, der någon lifbergning är möjlig. Fartyget anses blifva vrak. Man har i måndags: bergat en del af inventarie-persediarna m. m. Be fälhafvaren jemte den räddade besättningen är uppkomne till Stockholm för att afgifva sjöförkla ring. Den döde ynglingen kommer att begrafva: ute vid Sandhamn, nära scenen för detta bekla gansvärda skeppsbrott. (D. A.) ssm—n—