kunde intyga att han icke gjort något mot-
stånd, var sårad, kauske döende:
— Om ödet vill göra mig till en upprors-
man, mumlade han, rår jag icke derför. Ödet
får taga skulden på sig. Herr Ponsonby, til-
lade han med hög röst, för den händelse detta
anfall blir framstäldt i en oriktig dager, hop-
pas jag att ni låter mig rättvisa vederfaras.
— Det skall jag göra, svarade ynglingen
med matt stämma. Men anslut er för all del
icke till folket.
— Endast derigenom kan jag rädda ert lif:
— Tänk ioke på mig, utan på er ära; gen-
mälde den unge krigaren med detta äkta sach-
siska förakt för döden, som förskaffat England
seger i många hårda strider.
— För sent, sade Redmond, det är försent.
Tärningen är kastad. Må följderna af den lag-
stridiga handling, som jag nu ämnar begå
drabba den, som bragt mig i denna bekymmer-
samma belägenhet!
Arbetarne, hvilka genom sitt anfall på sol-
daterna helt och hållet blottställt sig, begynte
sitt återtåg till berget: På Redmonds befall-
ning tillagade de en bår af grenar och lade
den sårade officorn derpå; Deras ovilja för
Arthur hade nemligen alldeles upphört, när de
sågo huru varrat Redmond intresserade sig för
honom.
— Om vi blott hade vetat att han var ers
nåds vän, skulle vi minsann icke ha tillfogat
honom något ondt, sade somliga.
— Det var ett fullkomligt misstag, mumlade
andra. Å
På detta sätt uttryckte de sin ånger öfver