fram från sina gömställen. Minst ett dussin
spjut rigtades mot den unge mannens kropp,
uvuder det att en mängd röster skreko:
— Ned med rödrockarne! Ned med sach-
sarne!
— Först måste ni genomborra miti hjerta,
utropade Redmond, i det han ställde sig fram-
för den blödande kornetten. Galningar, hvad
ha pi gjort?
— Hvad ers, nåd befallt oss göra; svarade
några af dem, som stodo honom närmast.
— Jag säger er, att ni blifvit narrade.::
Den person, som kallar sig Shawn, är en ne-
drig bedragare:
— Ers nåd känner honom nog bättre än vi.
— De bref, han läst upp för er; äro alle-
sammans förfalskade.
Nu uppstod en allmän munterhet;
— Åh! vi veta förut, att ni vill låta påskina
att ni ej skrifvit dem.
— Vid ett tillfälle, sådant som detta, tjenar
det ingenting till att förneka den saken; ytt-
rade en annan:
Emellertid hade vår hjelte genom sitt upp-
trädaude gjort slut på blodsutgjutelsen. Sol-
daterna, som funno sig vara mycket underlägsna
i anseende till antalet, retirerade, utan att bry
sig om att medtaga sin sårade befälhafvare
eller de fallnas döda kroppar.
Redmond funderade en liten stund; Belä-
genheten var ganska brydsam. Huru illa ar-
betarne än handlat, voro de likväl ursäktliga;
ty ingenting annat än deras tillgifvenhet för
honom var bevekelsegrunden till deras förfa-
rande. Borde han under sådana förhållanden
lemna dem i sticket? Det enda vittne, som