Teaterns och publikens inbördes
vexelverkan.
Teatern är en skola för lifvete, har någon
sagt, och det är sant; men teatern tyckes eedan
närmare ett tjugutal af år alltmera ha blifvit
en dålig skola. Lättsinnet bar uppträdt der
alltmera ohöljdt och allt mindre bestraffadt.
Penningen har oftast blifvit tillagd den sty-
rande roll som ensamt borde tillkomma dygden.
Man köper sig i komedien hustru, och man köper
andras hustrur, och först i slutscenen får åskådaren,
:medan han gör sig iordning att lemna salongen,
i en knapp vändning erfara att sådan handel
icke lönar sig på längden. Det förekommer icke så
mycket mördare och tjufvar eller falska spelare
på scenen — sådane äro för simpla —, men
förtalets gift, det fina bedrägeriets blomma
florerar der desto mera och smyges in i blodet
på ungdomen af begge könen, hvars motstånds-
förmåga ännu är svagt utbiliad.
Värre än detta är att publiken redan blifvit
så blaserad, att den icke längre afskyr sådana
skådespel och öfverger teatrarne, utan tvärtom
flitigt besöker dem, blott de uppfylla en enda
fordran: att hvad de erbjuda är pikant eller
roande.
Ingenting är skadligare för det allmänna
bästa och för den allmänna moralen, så vidt
som teatern utöfvar någon inverkan på den,
än den apati hvari publiken både här och annor-
städes i Europa nu har förfallit. Det drama-
tiska författarskapet måste komma till korta
derpå, och sedligheten icke litet förlora. I
hvar och en af de merändels väl uppfyllda
teatrarne läres vid hvarje representation antin-
gen godt eller ondt. Om det icke är något
godt som läres, så är det redan derigenom något
ondt. Kan någon tro att det är en likgiltig
sak huruvida publiken lägger sig på hjertat
hvad slags förströelse som erbjudes densamma
— huruvida publiken har en bestämd vilja att
få se goda stycken eller dåliga? Fins det någon
som tror att det är ett symptom af sundt mo-
raliskt tillstånd hos folket om det villigt finner
sig i uppdukandet af fransk familje-immorali-
tet och fransk nakenhet på scenen? Nej, blir
säkert svaret; men man tolererar ändock snart
sagdt allt hvad som af detta slag förekommer.
Kritiken, äfven om den försöker att göra sin
pligt, kan icke frigöra sig från inflytandet af
den allmänna stämningen och tidsriktningen.
Den har aldrig ensam förmått hålla uppe hvarken
den dramatiska eller romanlitteraturen i en god
anda. Den måste känna att den under sin
verksamhet sjelf har en sträng kritik öfver sig
— nemligen den allmänna opinionens vakna
öga. Men detta öga har länge blundat här.
Publiken går på teatern endast af nyfikenhet
eller för att skratta: De mest bildade besöka
den föga och låta dramat förfalla bäst det vill.
Det fanns dock; synnerligen i Frankrike, en
tid då allmänna opinionen med ytterlig skärpa
bevakade teatern och diskuterade öfver den,
såsom en af de förnämsta samhällsinrättningar.
Detta var den verkligen då: När Victor Hugo ut-
kämpade den stora striden för den romantiska
skolans berättigande, emot den gamla frasrika,
stela klassiska skolan, då samlade sig hela den
varma och ädla ungdomen i verldsstaden om-
kring hans fana. Under ledning af Theophile
Gautier — då en lofvande och modig ung för-
fattare, full af ädla syften och af kraft —
strömmade en hel falang af ungdom; som be-
kände sig till Hugos skola, tidigt in på teatrar-
ne för att försvara det nya, sanna och natur-
liga dramat. Då frambragte Frankrike stora
skådespel, uppfyllda af högsinta tankar och all-
varliga lärdomar, glödande af lif, poesi och
snille; Men det Napoleonska bajonettväldet in-
trädde, litteraturen och pressen belades med
munkafle; och följden deraf blef, bland annat-
att teatern förvandlades till en den krassa sinn-
lighetens smutspöl, till ett bihang åt en
leveranspekulerande börs, till en rolighetsanstalt
för de politiska spekulanternas lediga stunder;
och den har sjunkit; och sjuukit, tills den för-
derfvade publiken icke nöjer sig med mindre än
300 nakna figurantskor och chorister på en qväll.
Alldeles så långt har det icke kommit hos
oss, men det är på väg att gå derhän. Vic-
torien Sardov är försvag att ensam uppehålla
vandringen mot afgrundens brant. Det behöf-
ves nya krafter; och sådana kämpa sig ej fram
ntan att publiken sjelf vaknar till insigt af den
fara som hotar: