1örd under hans matmors tak; och han hyste fortfarande en djup vördnad för dennas minne: — Himlen beskydde eder alla; sade han, i det han satte sig ned. Han visste att han var välkommen och derföre brydde han sig icke om att krusa. Han fortfor: — Det var illa af mig, tänkte jag, när jag gick utefter vägen, att passera detta hus, utan att säga goddag åt mina gamla vänner: — Var hjertligt välkommen hos oss, svarade Katty; samt bjöd honom bröd och ett glas whisky: — Detta är minsann en dryck som värmer upp magen, sade Mike, i det han höll upp glaset och betraktade dess innehåll. Er skål; fru Katty och fru Sullivan! Och må Gud snart sända den fagra mamsell Ellen en bra man. Med dessa ord förde han glaset till munnen och förtärde drycken med synbart välbehag. — Den här varan har icke blifvit förtullad, det känner jag; yttrade han derpå: — Jo, jag kan försäkra att den det har; genmälde värdinnan på stället; — Jaså, återtog jordbruksarbetaren: Måhända jag skall känna smaken bättre, om jag dricker ett glas till — en skål tör unge herrn. Glaset fylldes för andra gången: — Har ni nyligen haft några underrättelser från honom? frågade Mike med denna låtsade enfald, som är så vanlig hos det lägre folket i Irland. . Denna fråga gjorde stugans invånarinnor förVigtiga: — Tyvärr icke, genmälde Mary Sullivan: