1-
örd under hans matmors tak; och han hyste
fortfarande en djup vördnad för dennas minne:
— Himlen beskydde eder alla; sade han, i
det han satte sig ned.
Han visste att han var välkommen och der-
före brydde han sig icke om att krusa. Han
fortfor:
— Det var illa af mig, tänkte jag, när jag
gick utefter vägen, att passera detta hus, utan
att säga goddag åt mina gamla vänner:
— Var hjertligt välkommen hos oss, svarade
Katty; samt bjöd honom bröd och ett glas
whisky:
— Detta är minsann en dryck som värmer
upp magen, sade Mike, i det han höll upp gla-
set och betraktade dess innehåll. Er skål; fru
Katty och fru Sullivan! Och må Gud snart
sända den fagra mamsell Ellen en bra man.
Med dessa ord förde han glaset till munnen
och förtärde drycken med synbart välbehag.
— Den här varan har icke blifvit förtullad,
det känner jag; yttrade han derpå:
— Jo, jag kan försäkra att den det har;
genmälde värdinnan på stället;
— Jaså, återtog jordbruksarbetaren: Må-
hända jag skall känna smaken bättre, om jag
dricker ett glas till — en skål tör unge herrn.
Glaset fylldes för andra gången:
— Har ni nyligen haft några underrättelser
från honom? frågade Mike med denna låtsade
enfald, som är så vanlig hos det lägre folket i
Irland.
. Denna fråga gjorde stugans invånarinnor för-
Vigtiga:
- — Tyvärr icke, genmälde Mary Sullivan: