— Det är såsom jag alltid sagt, mumlade
Mary Sullivan; Mina ord besannas nu.
W— Det lär en osanning ni sagt, utropade
vår hjelte med värma; om ni nemligen förut-
spått er dotterdotter vanära: En sådan olycka
skall icke drabba en så ren och oskyldig blom-
ma. Se upp; Ellen! Jag har kommit tillbaka
hit för att begära din hand — och för att se-
dan plantera min landtliga ros på en mera passan-
de mark, der kärleken skall hägnaoch vårda henne.
— Kärlek utan ära! sade den gamla qvin-
nan med ett bittert löje: -
— Hvad skall detta betyda Katty? Ar det
så ni helsar mig välkommen? Är jag vaken
eller hemsökes jag af någon förfärlig dröm?
Först mottager ni mig med vänliga ord och se-
dan förolämpar ni mig genom att öppet uttala
misstankar, som äro alltför svarta, alltför äre-
kränkande, för att jag skulle vilja orda derom
i Ellens närvaro; Har jag förlorat det rum i
ert hjerta, som jag förut innehaft? Om detta
är fallet, så låt mig åtminstone veta, i hvad
afseende jag felat.
— Ert rum i mitt hjerta! upprepade den
trogna Katty, i det hon brast i gråt. Må hel-
gonen förlåta er dessa hårda ord! Har ni då
icke alltid varit mig kärare än mina egna barn?
Likväl kan jag icke, bör jag icke uppoffra min
dotter genom att låta det syndiga kärleksför-
hållandet er emellan fortfara.
— Uppoffra! svarade Redmond i en ton af
förvåning. Jag förstår er icke. Jag har aldrig
så vidt jag kunnat bedöma mig sjelf, varit hög-
modig öfver mitt namn eller min rang, ty jag
shar insett att Ellens utmärkta egenskaper äro
mera gärda än dessa företräden, för hvilka jag