— Det är såsom jag alltid sagt, mumlade Mary Sullivan; Mina ord besannas nu. W— Det lär en osanning ni sagt, utropade vår hjelte med värma; om ni nemligen förutspått er dotterdotter vanära: En sådan olycka skall icke drabba en så ren och oskyldig blomma. Se upp; Ellen! Jag har kommit tillbaka hit för att begära din hand — och för att sedan plantera min landtliga ros på en mera passande mark, der kärleken skall hägnaoch vårda henne. — Kärlek utan ära! sade den gamla qvinnan med ett bittert löje: — Hvad skall detta betyda Katty? Ar det så ni helsar mig välkommen? Är jag vaken eller hemsökes jag af någon förfärlig dröm? Först mottager ni mig med vänliga ord och sedan förolämpar ni mig genom att öppet uttala misstankar, som äro alltför svarta, alltför ärekränkande, för att jag skulle vilja orda derom i Ellens närvaro; Har jag förlorat det rum i ert hjerta, som jag förut innehaft? Om detta är fallet, så låt mig åtminstone veta, i hvad afseende jag felat. — Ert rum i mitt hjerta! upprepade den trogna Katty, i det hon brast i gråt. Må helgonen förlåta er dessa hårda ord! Har ni då icke alltid varit mig kärare än mina egna barn? Likväl kan jag icke, bör jag icke uppoffra min dotter genom att låta det syndiga kärleksförhållandet er emellan fortfara. — Uppoffra! svarade Redmond i en ton af förvåning. Jag förstår er icke. Jag har aldrig så vidt jag kunnat bedöma mig sjelf, varit högmodig öfver mitt namn eller min rang, ty jag shar insett att Ellens utmärkta egenskaper äro mera gärda än dessa företräden, för hvilka jag