AMA
vat så godt jag kunde. Jag har lång väg att
gå och behöfde en hatt, som också kunde tjena
mig till paraply, men då jag icke hade råd att
köpa en, så måste jag sjelf göra mig en.c
Den stackars gesällen hade intinktmessigt upp-
funnit den excentriska svarfningen, som sedan
medfört så stora förbutwringar i den nyare me-
kaniken. Bouton anade genast betydelsen af
denna uppfinning. Han behöll hos sig mannen
med hatten och fann i honom icke allenast en
duglig arbetare, utan äfven en synnerligt sinn-
rik man, som för utvecklandet af sina anlag
blott behöfde öfning och litet bildning. Moulin
så hette han — blef snart delegare i fabriken,
sedermera egare af densamma och förvärf-
vade sig den förmögenhet af mer än 2 millio-
ner francs, som han vid sin nyligen inträffade
död efterlemnat.
En egendomlig konsert. Lord
H. var en bland de största musik-älskare i Stor-
britanien. Han såg en gång i hvarje vecka alla
Londons utmärktaste musici i sina salonger.
För några veckor sedan lät han tillkännagifva,
att en högst egendomlig konsert skulle komma
att ega rum, till hvilken han utfärdade talrika
inbjudningar. På utsatt dag mottogs sällskapet
i en med svart sammet rikt dekorerad sal, hvil-
ken var så svagt upplyst, att man med möda
kunde urskilja grefvens i silfver broderade vapen
på väggarne: Gästerna förvånades öfver My-
lords originella id och väntade i stark spän-
ning på att konserten skulle börja. Första
numret var Stabat mater och derpå följde de
vackraste partierna ur Lesneurs dödsmessa, då
plötsligt ett skott smällde, hvarvid musiken
dgonblickligen föll in med requiemet. Efter
några ögonblick störtade Mylords betjent in i
salen under utrop Mylord har skjutit sigla
Och man fann verkligen husets herre i ett näst-
gränsande rum, liggande på en soffa med ge-
nomskjuten hufvudskål. På kaminen låg ett
stycke papper, hvarpå följande var skrifvet:
aJag ledes vid lifvet öfver all beskrifning, lik-
visst älskar jag musiken så högt, att jag vill
att den skall acompagnera mitt sista andetag.
Jag har befallt musikanterna att utföra re-
quiemet då de få höra skottet smälla. De för-
kunna således min död utan att de veta det.
Skulle de icke göra det, böra de icke hafva
någon betalning, ty de beröfva mig då min
själs frid. Till mina gäster säger jag härmed
ett sista farväl och uppmanar dem att följa
mitt exempel.
ER lurad arfvirge. cPrager Zei-
tung berättade häromdagen följande testaments-
historia: Hjeiten är en atröstlös arfvingea, hvil-
ken för några dagar sedan tillträdde en afli-
den onkels qvarlåtenskap, men dervid genom
eget förvållande afhände sig en ganska vac-
ker del af sitt arf. Knappast hade nemli-
gen nämnde dyre anförvandt gått till en bättre
verld, der det i parenthes sägdt icke finnes nå-
gra snåla arfvingar, andra förmoner att förtiga,
förrän den djupt bedröfvade brorsonen började
att göra en föregående inventering i den aflid-
nes boning: Denne sednare hade satt stort
värde på huslig komfort och då han befann sig
i goda omständigheter, var hans boning inrät-.
tad på det präktigaste. De beqväma, smakfulla
möblerna stucko den värdige brorsonen till den
grad i ögonen, att han icke mera förmådde
skilja sig från dem. Med nöje hade han ge-
nast låtit föra dem till sin boning, om icke en
viss känsla af vördnad för den aflidne hade af-
bållit honom från tillfredsställandet af sin
trånad, och han nöjde sig med att tillsvidare
låta magasinera alla sakerpa på vinden. Den
med denna flyttning sysselsatte portvakten pro-
testerade väl i början mot denne af pietet för
den döde företagna flyttning, men fogade sig
slutligen i arfvingens vilja och instufvade allt-
sammans med mycken omsorg på vinden. Vid
öppnandet af testamentet visade det sig, att
den aflidne, hvilken under hela sitt lif varit ett
original, äfven vid testamentets uppsättande be-
gått några extravaganser. Bland paragraferna
fanns nemligen en, hvilken hade följande ly-
delse: Allt, hvad som vid öppnandet af detta
testamente finnes i källaren i mitt hus, tillhör
min köksa, allt hvad som finnes i köket tillhör
min -huspiga och allt, hvad som finnes på vin-
den, tillhör min portvakt. Ordalydelsen itesta-
mentet var tydlig; vinden hade såväl som de
andra lägenheterna blifvit försedd med rättens
sigill och den tröstlöse brorsonen hade sålunda
förhjelpt den hederliga portvaktaren till en gan-
ska vacker tillökning i hans herres donation.
En våghals. Den berömde hjelten från
Niagara, hr Blondin, uppträder för närvarande i
Bordeaux. I söndags åtta dagar sedan inställde
sig en tjugutre års gentleman hos Blondin och
erbjöd sig att låta bära sig på den sednares
rygg under en promenad på den 100 fot från
marken spända linan. Erbjudandet antogs, luft-
färden aflopp lyckligt och sedan de båda rese-
närerna nedkommit öfverhöljdes de med blom-
mor.
Ett bibliotek, eget i sitt slag
bam intar aAndara daman att fv