När man har pengar.
När man har pengar! Hur kan man sjunga
Om sak så lumpen, som penningen?
Hur vill man böja för den sin tunga?
Hur vill man offra en ton på den?
Och dock vid lyran jag måste röra.
Tag det ej illa, herr filosof!
Aflägsna er, om ni ej vill höra,
Men låt mig sjunga min lilla strof.
. När man har pengar, hur annorlunda
Är lifvet då, med dess tillbehör.
För vissa saker man då kan blunda
Och mycket har man att blunda för.
Allt är ju ej som det borde vara;
Det vet enhvar, som blott, något vet.
Oss följer ständigt en bister skara:
Tvång, våld, missräkningar och förtret.
När man har pengar, i gyllne mössa
Och purpurkappa står lifvet då:
Det går ej kring med sin fattigbössa,
För att sin skärf utaf tårar få.
Det ler förbindligt och skälmskt det blinkar
Och lofvar allt hvad du önskar sjelf;
Och är du ledsen ändå det vinkar
Dig till ett glas — utur Lethes elf.
När man har pengar, hur lätt man svänger
Sig fram på banan, om också hal.
Då fins resurser, då fins mojenger
Och tröstegrunder till tusental.
Man står ej redlös i natt och töcken,
Som nyss, och suckar: Allt är förbi!
Nej, ljus går upp öfver lifvets öcken,
Och tankens vinge blir åter fri.
Och har man pengar i större skala....
Hvad är det väl, som ej då går an?
Då kan man djerft klifva fram och tala,
Om blott passabelt man skräfla kan.
Med mynt i pungen och korn i skäppan,
Och oförskämdhet i ton och skick,
Man alltid herre ju är på täppan,
Om ock af dygd man helt litet fick.
Men, har man hjerta och mynt tillika —
om ock ej sällan plär följas åt —
å kan man lätt bjuda nöden vika,
Från sina pröfvade likars stråt.
Då kan man trösta och torka tårar
Och andas lindring på bjertesår
Och locka hoppets och glädjens vårar
I sorgens snöiga vinterspår.
All verldens lösen är: pengar! pengar!
Och bästa ämnet en skald kan få.
Fritt må de drabba mig, tadlets slängar,
Jag sjunger penningens pris ändå.
Ty ingenting jag i lifvet känner,
Som mera högljudt jag prisa kan.
Ja, nog är penningen, mina vänner,
Den rätta sällhetens talisman.
En gammal bekant.