gen med faran: Hans hemlighetsfulle vän som
utan att säga ett ord; hbjelpt honom byta om
kläder, ställde sig ett par steg ifrån honom och
brtråktade honom med synbar tillfredsställelse.
Likheten var fullkomlig; utom i afseende på
ansigtet.
— Jag tror att man låter mig fritt passera,
sade Redmond, såvida icke den som är poste-
rad vid porten är nog näsvis att gå fram och
titta mig i ansigtet:
Afven på denna möjlighet hade den gamle
mannen tänkt; Han framtog nemligen en pen-
sel och färger samt började måla fångens an-
sigte:
När han slutat härmed; var Redmond så lik
honom sjelf, att en tredje person skulle ha svårt
för att skilja dem åt.
Odet hade äfven en liten spegel med sig,
hvilken han räckte vår hjelte, och när denne
fick se huru förändrad han blifvit, häpnade han:
— Likheten är i sanning slående; utropade
han. Ni har valt-ett annat yrke än det, hvar-
till era naturliga anlag kallat er. Ni skulle ha
blifvit porträttmålare; Jag kan knappt känna
igen mig sjelf.
— Så mycket mindre anledning har man att
förmoda det era fiender skola igenkänna er,
svarade Ödet i förhoppningsfull ton: Hörpå!
Klockan slår! Om tjugu minuter sker vaktom-
bytet. Vi ha icke ett ögonblick att förlora:
— Det är således tid att ni begifver er utaf,
yttrade Redmond.
— Sedan ni gått; svarade fångvaktaren, i det
han starkt betonade sina ord.
Det gamla tvistefröet var utkastadt; och det
dröjde några minuter; innan de båda männen