— Dessa äro redan funna, hviskade Odet i fångens öra, så snart de blifvit ensamma. Befallningen om att er cell skall hållas stängd för en och hvar ha vi stora skäl att vara glada öfver. Jag har skaffat en förklädnad åt er: en uniform, alldeles lik min, samt en peruk, hvilken har samma färg som mitt eget hår; och jag skall oförmärkt bära den ena persedeln efter den andra in i er cell. Någon afton, när skymningen inträdt, kan ni gå ut ur fängelset, utan att någon ger akt på er; — Ån ni då? — Jag begifver mig utaf sedan, när vaktombyte skett, svarade den gamle mannen: — Jag antager icke ert anbud, sade Redmond, om ni ej lofvar att sjelf lemna klostret först: — Nej; nej, ropade fångvaktaren med ett af dessa besynnerliga känsloutbrott, som bevisade att han talade osanunt, då han påstod att intet menskligt längre fanns hos honom: Må den förtorkade eken falla, blott det friska; grönskande trädet blir skonadt: Dessutom, tillade han, må ni icke glömma att mitt namn är Ödet, och att intet ondt således gerna kan ve derfaras mig: mm XLIV, Den ena klädespersedeln efter den andra blef såsom fångvaktaren lofrvat, inburen i fångens cell, och ändtligen inträffade den dag, då rymningsförsöket skulle göras: Vår hjelte var mycket kallblodig och lugn, såsom en man hvilken redan länge varit förtro