— Dessa äro redan funna, hviskade Odet i
fångens öra, så snart de blifvit ensamma. Be-
fallningen om att er cell skall hållas stängd
för en och hvar ha vi stora skäl att vara glada
öfver. Jag har skaffat en förklädnad åt er: en
uniform, alldeles lik min, samt en peruk, hvil-
ken har samma färg som mitt eget hår; och
jag skall oförmärkt bära den ena persedeln ef-
ter den andra in i er cell. Någon afton, när
skymningen inträdt, kan ni gå ut ur fängelset,
utan att någon ger akt på er;
— Ån ni då?
— Jag begifver mig utaf sedan, när vakt-
ombyte skett, svarade den gamle mannen:
— Jag antager icke ert anbud, sade Red-
mond, om ni ej lofvar att sjelf lemna klostret
först:
— Nej; nej, ropade fångvaktaren med ett af
dessa besynnerliga känsloutbrott, som bevisade
att han talade osanunt, då han påstod att intet
menskligt längre fanns hos honom: Må den
förtorkade eken falla, blott det friska; grön-
skande trädet blir skonadt: Dessutom, tillade
han, må ni icke glömma att mitt namn är
Ödet, och att intet ondt således gerna kan ve-
derfaras mig:
mm
XLIV,
Den ena klädespersedeln efter den andra blef så-
som fångvaktaren lofrvat, inburen i fån-
gens cell, och ändtligen inträffade den dag, då
rymningsförsöket skulle göras:
Vår hjelte var mycket kallblodig och lugn,
såsom en man hvilken redan länge varit förtro-