Fången gömde en spansk dolk, som gubben
gaf honom; under sin väst och gick ut ur cel-
len: Hans ansigte förrådde icke den ringaste
oro.
Fångvaktaren lemnade dörren på glänt, för
att han skulle kunna följa honom med blicken:
Den gamle var så upprörd; att om någon varit
närvarande, skulle han ha kunnat höra, huru
hans hjerta slog:
— Nu har han kommit fram till korridoren,
mumlade han. Hvad för slag? Tyst! Nej,
det var endast dörren, som slogs igen ::. Han
har nu bestämdt passerat skildtvakten; utan att
denne ropat honom an. Om vägen kan han
väl icke misstaga sig; jag sade ju åt honom
att han skulle styra kosan åt höger: Det gifves
vissa tillfällen under vår korta lefnad; då mi-
nuterna tyckas vara lika långa som århundraden,
och detta är i sanning ett sådant:
Nästan en hel timma förblef fångvaktaren
stående med örat invid dörrspringan, noga akt-
gifvande på hvarje ljud, som lät sig förnimmas:
En gång hörde han tydligen slammer af va-
pen, hvilket hade till följd att perlor af kall-
svett frambröto på hans fårade panna och att
han med möda kunde få fram andan; Ljudet
af marscherande soldater, som straxt derefter
trängde till hans öron, lugnade honom åter;
Han förstod att vaktombytet nu skedde;
När hoppet om att vår hjelte undkommit öf-
vergått till visshet, förlorade den gamle mannens
ansigie efterhand sitt ångestfulla uttryck; och
han återtog den ogenomträngliga mask; hvar-
under han vanligen gömde sina känslor:
(Forts.)