blefvo ense; Gubben kunde hvarken genom
böner eller löften förmås att afvika från sin
fasta föresats.
— Jag har redan flera gånger sagt er, gen-
mälde han; att mitt lif ej har något värde;
men om äfven icke så vore, skulle jag derige-
nom att jag nu sätter det på spel, utplåna den
skuld, hvari jag står till er, derföre att ni räd-
dat mig från den förfärligaste död — hungers-
döden; Ni är ung och har ännu mycket ljuft
att hoppas och godt att vänta af lifvet, Låt
derföre icke en falsk hederskänsla förmå er att
onödigtvis utsätta detsamma för fara;
— Kan jag, bör jag mottaga detta offer?
frågade vår bjelte. Ar icke eftergifvenhet i
detta fall en svaghet, som illa anstår en man?
skulle ni i mitt ställe göra hvad ni nu ber
mig om? Tala, säg ut hvad ni tänker, men
kom dervid ihog att jag lägger hvad mera är
än mitt lif, min ära, i era händer:
— M bör; svarade fångvaktaren efter en
stunds tystnad, och den som fäller detta utlå-
tande; är en man hvilken oändligt mycket heldre
såge er död än vanärad;
Redmond gaf efter; ehuru motvilligt: Han
var verkligen endast till hälften öfvertygad.
— Jag behöfver icke uppmana er att ej fälla
modet, återtog den gamle mannen; ty jag har
noga studerat er karakter. Ni vet icke hvad
fruktan vill säga: Vid tredje gathörnet härifrån
finner ni er fosterbroder och vapensmeden.
Dessa skola föra er till ett ställe; der ni kan vi-
stas, utan att befara att blifva upptäckt, till
dess något tillfälle att lemna Frankrike yppar
sig ; . Gå, tillade han derefter och fattade hans
hand; och må Gud ledsaga er!