vi behöfva väl icke säga att hans hjerta der-
vid klappade af en obeskriflig glädje.
— Nej, endast ut på gården; sade hans dot-
ter i inställsam ton. Kanske skickar den nye
guvernören efter er.
— Kanske.
— Hvad skall jag i sådan händelse svara?
— Att den gamle Simon är beredd att lyda
hans befallningar, genmälde den blinde man-
nen. Jag har ätit min konungs bröd och stridt
för mitt fädernesland. Lefve Ludvig den fem-
tonde! fortfor han med darrande stämma. Lefve
Frankrike!
— Ni glömmer, fader, yttrade värdinnan på
le Cheval Blanc, att Ludvig den sextonde re-
gerar i Frankrike:
— Ack, ja, ja, jag erinrar mig det nu —
jag erinrar mig det nu. Ludvig den femtonde
dog i Fontenoy.
— Nej, i Versailles.
— Ganska riktigt; jag menade Versailles;
sade den gamle mannen, som icke ville med-
gifva att han gång på gång misstog sig. Jag
gjorde tjenst der en dag, och då...
Här svek minnet gubben, och Madeleine gaf
vår hjelte tillkänna, att det för ögonblicket tje-
nade till intet att fråga honom något angående
sjelfva hufvudsaken. — I
Plötsligen steg Simon Gualtier upp från sto-
len och bad att få sin hatt och käpp. i
— Ni vill väl icke begifva er hemifrån så
här dags? yttrade hans dotter.
— Jag måste: Du sade ju nyss att guver-
nören skickat bud efter mig?
oe Ni kan gå till honom i morgon bittida:
— Nej nu, svarade hennes far; nu medan