heller betalt i restaurationen och kort derefter fick
han höra talas om den stöld som skett från uppas-
serskan. Han tog då Augusta Molin och en sluss-
karl med sig och rodde tillbaka till Töreboda, som
ligger ungefär ?4 mil från Hajstorp. Sedan han
med sina båda följeslagare ankommit till Törebo-
da, fick han efter mycket sökande reda på det hus
der Ekström skulle vara. De gingo derföre dit,
och då de hunnit nära huset sågos tvenne perso-
ner stå derutanför, af hvilka den ene var Ekström.
Kapt. L. gick då fram och gjorde E. uppmärksam
på, att han lemnat fartyget utan att betala passa-
gerareafgiften eller sin förtäring i restaurationen.
E. sökte heller ej förneka detta. Kapt. L. yttrade
vidare att en stöld skett ombord, och att då E.
visat sig så oredlig ifråga om afgifterna ombord,
misstänkte kapt. IL. att han äfven begått stöl-
den samt fordrade att han skulle låta visitera sig,
hvilket kapt. L. ville taga på sin risk. Inga pro-
tester bjelpte, hvarken från honom eller den per-
son han hade i sällskap, hvilken sednare, på grund
af mångårig bekantskap med E., hvarunder han känt
denne som en hederlig man, trodde sig kunna gå i
borgen för hans ärlighet. E. afvisiterades inärvaro
af flera personer och i hans fickor påträffades verk-
ligen de tre stulna portmonnäerna jemte en annan,
tillhörande honom sjelf. De penningar som den ena af
de stulna portmonnäerna innehöll hade äfven ändrat
plats och öfvergått i den E. tillhöriga. Derefter med-
togs E. till jernvägsstationen, de stulna sakerna in-
lindades i en näsduk och förseglades i vitnens när-
varo med stationens sigill. Som det var för långt
till kronobetjeningen från Töreboda, medtog kapt.
L. Ekström 1 båten till fartyget. Under vägen från
Töreboda till Hajstorp, frågade L. honom om ett
och annat, och hans svar voro mycket sväfvande.
Han ville ej medgifva att han stulit. Vid Hajs-
torps öfra sluss tog kapt. L. honom mellan fyra
ögon och bad honom afgifva en uppriktig bekän-
nelse och bedja om förlåtelse, så skulle han ej
blott återfå sin frihet, utan hr L. skulle äfven
gifva honom en dusör. Ekström omtalade då att
han hade hustru och barn samt var boende i Herr-
ljunga. Någon vidare bekännelse afgaf han ej,
utan yttrade blott: kapten kan ju taga hvad kap-
ten anser tillhöra henne och lemna mig fri sedan.
Detta skulle äfven kapt. L. gjort, om han ej straxt
derefter fått höra att hans pels, som hängt i kor-
ridoren till salongen, äfven var bortstulen. Han
försökte då förmå E. erkänna att denne tagit pel-
sen, lofvade honom tillochmed femtio rdr samt fri-
heten, blott han ville tala om sanna förhållandet,
men förgäfves. Dessa löften, upprepade i närvaro
af vitnen, verkade lika litet. Han stängde då in
honom i en hytt, men lät honom, sedan han kom-
mit ut på sjön, få komma upp på däck. Kapt. L.
tillade att två personer på ångbåten trodde sig ha
sett honom ha pelsen på straxt efter det han gått
i land, men kunde ej bestämdt påminna sig detta.
Ekström berättade om sina förhållanden att han
egde en liten egendom vid Herrljunga, på hvilken
han bodde. Han har varit fanjunkare vid Hallands
bataljon. Hans mening med resan till Karlsborg
var att söka en plats. Han sade sig ha skrifvit
hem att bref med penningar samt några saker
skulle skickas emot honom i Töreboda, hvarifrån
han ämnade fortsätta hemvägen med jernväg.: Det
var hans mening att gå och höra efter om det be-
gärda anländt och sedan åter gå ombord på far-
tyget för att liqvidera, men fartyget gick så hastigt
derifrån att han ej hann medfölja detta. Innan
han lemnade fartyget, lät han uppasserskan lemna
sig två buteljer bränvin, som han ej heller betalte.
Det var hans afsigt, sade han nu, att härmed trak-
tera bärarne af hans saker, emedan man billigare
kunde komma ifrån sådana med bränvin än med
penningar. Han sade sig ej veta huru portmon-
näerna kommit i hans ficka. Han var mycket ru-
sig på ångbåten. På polismästarens fråga hvad han
haft för penningar i portmonnäen, svarade han sig
ej veta detta och att det varit hans egna pen-
ningar. N .
Kapt. L. upplyste att han i förrgår bad flickan
om förlåtelse, sägande att han ämnat portmon-
näerna till present åt barnen. Äfven för kaptenen
hade han till en viss grad erkän t.
Ekström fortfor likväl hela förhöret att ihär-
digt påstå att penningarne voro hans, ehuru det
var alldeles samma summa som Augusta Molin
uppgifvit ha varit i den ena af heunes portmon-
näer och samma sedelvalörer. — Ar det inte så
solklart, mina herrar, yttrade E., att om jag varit
tjuf skulle jag kastat bort portmonnäerna och be-
hållit penningarne
Han hade äfven tagit nyckeln ur skrinet. -
E :ströms uppträdande under hela förhöret för-
rådde en hög grad af trotsighet, och de nästan
påtagliga bevis som tala för att han stulit port-
monnäerna tycktes ej göra honom det ringaste
tvehågsen i sitt ihärdiga nekande. Han synes vara
närmare 60 år gammal och har fullkomligt utse-
ende af att vara en välbehållen man.
Den häpnad hans utseende förrådde öfver utsla-
get, att han i afbidan på den vidare ransakningen
skulle förvaras i cellfängelse, ådagalade tydligt
nog att han ej ett ögonblick tänkt sig en sådan
utgång af saken. Sannolikt förmodade han, att
hans samhällsställning skulle förhindra något sådant.
Portmonnäerna och penningarne komma, enligt
poliskammarens beslut, att förseglas och afsändas
till vederbörande domhafvande. Målet förekommer
åter i poliskammaren d. 30 d:s.