SKER ANN RANE WIEN SAKEN
blefvo herrar på platsen. Sedan ni flytt blefvo
alla celler med våld uppbrutna och de fångar,
som voro inneslutna deri, befriade: Förgäfves
frågade jag dem efter min far; ingen enda kunde
lemna mig den minsta upplysning om honom.
Jag ropade hans namn; ingen svarade mig.
— Jag inser, att er smärta häröfver måste
ha. varitrofantligt stor, sade soldaten i medlid-
sam ton. Så förhärdad jag än är, har mitt bjerta
ofta blödt vid åsynen af de stackars fångarne.
— Har döden befriat min far från hans li-
danden? fortfor vår hjelte. Ha alla blifvit för-
satta i frinet eller — nu fästade Redmond ögonen
på schweizaren, för att se hvilken verkan hans
ord skulle göra på denne — finnes det andra
celler, hvartill lönngångar leda; och hvilka äro
kända af några få utvalda redskap åt tyranniet?
Jag anar att så är, och denna aning plågar
mig; ni bör kunna gifva mig visshet i detta
afseende:
— Jag kan det, svarade veteranen; efter att
ha funderat en stund; alla Bastiljens hemliga
gömslen ha säkerligen icke blifvit upptäckta,
— Således har mitt hjerta icke bedragit mig,
utropade Redmond. Jag tyckte att en stämma
inom mig gjorde mig förebråelser, när jag lem-
nade fästningen. Ni vet, på hvilken väg man
skall komma till dessa förfärliga hålor, och vill
förmodligen icke vägra att följa mig dit? Frukta
icke för er säkerhet; med mitt eget lif går jag
i borgen för ert.
— Jag känner icke de hemliga ingångarne
svarade schweizaren. Så stort förtroende har
man minsann icke för en simpel soldat.
— Och dock har ni varit i de ifrågavarande
cellerna?