Smånyheter.
Falsk profryttare. Då ångfartyget Nya Söder-
hamn gjorde sin sednaste tur till Stockholm med-
följde från Gefle två smideshandlare V. Wikström
och P. Olsson. De hade ej varit länge ombord
förrän en passagerare slog sig i språk med dem.
Det var en man omkring 40 år, af medelmåttig
längd, med gråsprängdt hår och mycket stora po-
lisonger. Han var välklädd, bade ett mycket till-
gängligt sätt och en talgåfva, som svårligen kunde
öfverträffas. Han uppgaf sig heta Aron Aronsson
och vara reseombud för en grosshandlare i Göte-
borg. Olsson ville minnas, att han sett honom i
Göteborg för omkring 5 år sedan, hvarföre herrarna
började tala om affärer, och det dröjde ej länge,
förr än den mångtalande herrn fått mottaga order
på åtskilligt tyskt och engelskt smide.
De båda smideshandlarne dröjde endast öfver
natten i Stockholm, hvarifrån Wikström reste till
Strengnäs och Olsson till Arboga, för att på dessa
städers marknader söka afsätta sina varor. Om ett
par dagar kom hr Aronsson efter till Strengnäs,
der han snart råkade Wikström. Det var ange-
nämt att vi råkades, sade hr A., ty smidesvarorna
äro redan i Arboga; jag fick telegram derom i dag
morgse. Wikström blef mycket glad häröfver, dels
emedan han fått godt pris och dels emedan mark-
naden i Strengnäs varit serdeles god. I sin glädje
häröfver bad han att få skänka hr A. en vacker
fällknif. A. tackade, men just som han skulle gå
slog ban sig för sitt bröst och utropade: det var
nu förb— dumt! — Hvad står på? frågade W. —
Åh, jag har ju glömt plånboken hemma, svarade
A. och jag skulle just nu gå att spisa frukost.
Kan inte ni lemna mig 40 rdr på en timma, så
slipper jag gå hem medsamma. Det mötte inga
svårigheter att få låna pengarna, och hr A. försvann
utan att vidare låta höra af sig. Han for nemli-
gen till Arboga, der han sökte upp Olsson, af
hvilken han, genom uppgift att hans varor lågo
vid jernvägsstationen i Stockholm och för öfrigt
genom samma manöver, lyckades tillnarra sig 20
rdr. När smideshandlarne ett par dagar derefter
råkades och kommo att tala om saken, funno de
att de råkat ut för en skälm. För att emellettid
få visshet i saken telegraferade de till den upp-
gifne grosshandlaren i Göteborg, från hvilken det
för dem nedslående Svaret ankom, att han ej hade
något biträde med namnet Aron Aronsson.
Saken var klar, — de hade råkat i händerna på
en industririddare, som förstått att begagna sig af
deras lästrogenhet.