— Det gläder mig att höra detta, sade
Frans, det gläder mig innerligen, ehurv jag
bort vara öfvertygad derom förut; ty den tappre
är vanligen skonsam. Men folket...
— Är hvad dess styrmän hafva gjort det
till, inföll vår bjelte. Jag fattar era känslor
gamle vän; men dessa böra icke göra er orätt-
vis; Brotten begingos af få, men för segern
ha vi många att tacka.
— Det kan så vara; mumlade soldaten; ni
har måhända rätt. Dock kan jag icke glömma
officern, som mördades, och mina öfriga lands-
män; ty dessa lydde endast de order som gåf-
vos dem. Icke rådde de för att Bastiljen var
öfverfylld af fångar.
— Just angående dessa olyckliga fångar,
ville jag göra er några frågor, inföll den unge
ONeil ifrigt.
— Hvilket intresse kan ni såsom främling
hysa för dem? Det kan icke vara annat än
ett sådant deltagande som ädla menniskor känna
för lidande likar, sade Frans.
— Despotismen frågar icke efter huru för-
ståndiga, kloka och ädelsinnade dess offer äro,
svarade Redmond. Jag har all anledning för-
moda det min fader för ungefär tjugu år sedan
blef inspärrad af sina fiender i någon fängelse-
håla inom Bastiljen — denna fästning, hvars
tillvaro var en skam för ett civiliseradt och
oförenlig med ett fritt samhälle. Hoppet om
att få veta något angående hans öde har fört
mig till Frankrike och förmått mig att deltaga
i detta uppror och dervid sätta mitt lif på spel.
Jag kan icke beskrifva de känslor jag ertor,
tillade han, när jag såg det ena vigtiga hindret
efter det andra undanrödjas, och vi till sist