angående det ämne, som låg honom närmast
om hbjertat. i
— Under er långa tjenstgöring i Bastiljen,
yttrade han; måste ni ha blifvit invigd i många
märkvärdiga hemligheter.
Ett uttryck af bedröfvelse märktes i den
gamle krigarens ansigte. Dessa Redmonds ord
hade tydligen uppväckt dystra tankar hos
honom.
— Ja, i raånga, som jag helst skulle se att
jag kunde glömma, yttrade han efter en stund,
och jag skulle ha gladt mig öfver fästningens in-
tagande, om folket efter sin seger visat lika
mycken mildhet som mod vid anfallet. Jag såg
jer hamra på kedjorna å vindbryggan, tillade
han, och mer än en gång hade jag lagt an
för att skjuta på er och er kamrat:
— Och hvem hindrade er från att gifva eld?
frågade Phelim.
— Den tappre officer, genmälde schweizaren,
som era vänner på det grymmaste sätt ned-
höggo; och om han icke hade varit, skulle herr
de Launy ha sprängt fästningen i luften, hvar-
vid säkerligen både de belägrande och fångarne
skulle ha förlorat lifvet. Det var en dålig lön
han fick för sin ädla, menniskovänliga handling.
— Det var det visst! utropade Redmond,
intagen af förtrytelse, och mitt hjerta blöder
vid tanken på alla de rysligheter jag bevitnat
i deg.
Soldstens panna klarnade ett ögonblick; men
snärt sammandrogos åter hans ögonbryn, sorg-
liga tavkar tycktes tränga sig på honom.
— Min broder och jag, fortfor den unge
mannen, hade så nära blifvit mördade,, derföre
att vi sökte förhindra det obyggliga slagtandet.