— Ja, många gånger.
— Huru kan ni då påstå att ni icke hittar
dit? frågade Phelim i en ton af misstroende.
— Jo, se ni, jag blef förd dit med förbund-
na ögon, genmälde Frans och ryste. Jag mins
huru jag trefvade genom de långa gångarne,
följande mina ledsagare tätt i spåren och väg-
ledande mig utefter de fuktiga väggarne; jag
mins den förpestade luft jag inandades, de ve-
derstyggliga kräldjur, på hvilka jag trampade,
och de olyckliga offer, jag fick skåda, när bin-
deln togs från mina ögon. Ack! herre, jag
tyckte att dessa fångar liknade vilda djur; som-
liga voro vansinniga och skummade af raseri,
andra hängåfvo sig åt stum förtviflan: Hade
jag icke rätt, tillade han; då jag nyss sade, att
alla Bastiljens hemligheter icke voro upptäckta?
— Och der, utbrast vår hjelte, djupt rörd,
framsläpar min fader sina olyckliga dagar: Men
ack! han vet icke af några dagar, för honom
är lifvet blott en enda oafbruten pinotid, solen
har slocknat för honom, tyranniet har beröfvat
honom hans andel i det arf, som lemnats
åt hela menniskoslägtet — rättigheten att skåda
Guds klara himmel och att njuta af naturens
skönhet samt förmågan att fritt röra sig och
andas. Min Gud! fortfor han och samman-
knäppte sina händer i förtviflan; nyckeln till
denna labyrinth; gom torde vara ännu mera inveck-
lad än den Kretensiska, är förlorad! Offren lida af
hunger och törst! Alltså kan endast döden i
sin förskräckligaste form göra en ända på deras
qval.
(Forts.)