nom sin fördömda stad såsom en vild räf
och visa mig lika liten skonsamhet, som en
sådan i allmänhet kan påräkna.
— Ett uppretadt folk är sällan barmhertigt, sade
Phelim till sin fosterbroder; vi böra alltså göra
något för denne stackars karl, hvilkens enda
brott tyckes bestå deri, att han hållit sin sol-
dat-ed.
Redmond hade tänkt fullkomligt lika; men
äfven en annan tanke hade uppstått hos honom
och han bad derföre schweizaren sätta sig.
— Huru heter ni? frågade han.
I — Frans, svarade mannen: Jag har varit
soldat i tjugufem år. Tre år tjenade jag i
Italien, två i Spanien och den öfriga tiden har
jag uppehållit mig i Frankrike.
— Har ni ofia tjenstgjort i Bastiljen?
— Mitt kompani har sällan gjort tjenst
annorstädes, svarade veteranen. Hade vår chef,
i stället för den fege stackaren de Launy, haft
befälet i dag, så skulle det minsann icke ha
gåvt som det gått. Han skulle heldre ha lagt
hela staden i aska, än han uppgifvit fästningen
för- ett anfall af pöbeln. Förlåt mig, tillade
han och rodnade, måhända har ni sjelf varit
militär, och i sådant fall torde ni fatta mina
känslor. Mina landsmän ha blifvit nedbuggna
i min åsyn, och deras öde förestår äfven mig,
om jag icke uadgår detsamma genom att hun-
gra ibjäl, ty jag har sedan i morgse icke för-
tärt en enda matbit: j
Soldaten behöfde icke två gånger upprepa
hvad som fattades honom, förrän hans behof-
ver blefvo tillfredsställda; och först sedan han
ätit sig mätt, gjorde vår bjelte honom frågor,